Biobank

En biobank är en samling prover, till exempel blodprov, cellprov eller andra vävnadsprover, som tas i hälso- och sjukvården.

Enligt biobankslagen får prov som tas i vården sparas i en biobank om patienten/provgivaren samtyckt till vård enligt patientlagen (2014:821) eller tandvårdslagen (1985:125 ) Det innebär att ditt prov automatiskt kommer att ingå i biobanken om det är ett prov som brukar sparas mer än nio månader.

Lämnar du ett prov i sjukvården så är det möjligt att provet sparas långsiktigt. Du och andra har mycket att vinna på att biobanken växer.

Ett prov som sparas kan möjligen användas för din framtida vård och behandling, forskning eller utbildning inom vården. Kunskapsutveckling och framgångsrik forskning ökar där vårdpersonal och forskare har tillgång provbanker.

  • Sparade prover är framför allt viktiga för din egen framtida vård och behandling.
  • För utbildning av personal inom vården, samt kvalitets- eller utvecklingsarbete inom vården
  • För medicinsk forskning som förbättrar vården. All forskning prövas av Etikprövningsmyndigheten.
  • För att ta fram nya produkter som senare kan används i vården, exempelvis analysinstrument.
  • För att kartlägga och förebygga smittsamma sjukdomar.
  • För utredning av patientskada och i vissa fall identifiering av avliden.

Vanliga frågor och svar

En biobank är en samling prover som har tagits i hälso- och sjukvården eller tandvården och som sparas mer än nio månader efter avslutad analys. Biobanker omfattar vissa typer av prov som tagits från människor och som går att koppla till en individ.

Hur proverna får sparas och användas är beskrivet i biobankslagen. Alla biobanker måste anmälas till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

En ny biobankslag (2023:38) trädde i kraft den 1 juli 2023 och ersätter den tidigare lagen från 2003.

Lagen omfattar humanbiologiska prov (från människa eller foster) som är tänkta att bevaras och som kan kopplas till en enskild individ. Syftet med biobankslagen är att bestämma hur identifierbara prov ska få:

  • samlas in
  • bevaras
  • användas för vissa ändamål

Allt med respekt för den enskilda människans integritet.

De flesta urin- och blodprover sparas bara några veckor efter analys och blir därför inte biobanksprover. Undantaget är vissa blodprover som tas för utredning av infektioner, immunologiska sjukdomar och genetiska sjukdomar.

Biopsier, vävnadsprov och cellprov, till exempel prov från tumörer eller benmärgsutstryk sparas rutinmässigt längre än nio månader och är därför biobanksprover.

Enligt biobankslagen får prov som tas i vården sparas i en biobank om patienten/provgivaren samtyckt till vård enligt patientlagen (2014:821) eller tandvårdslagen (1985:125 ).

Det innebär att ditt prov automatiskt kommer att ingå i biobanken om det är ett prov som brukar sparas mer än nio månader.

Prover sparas i biobank för att användas i:

  • vård
  • diagnostik & behandling
  • utbildning av vårdpersonal
  • kvalitets- och utvecklingsarbete
  • forskning och klinisk prövning

Du har rätt att bestämma till vilka ändamål ditt prov får användas. Om du inte vill att ditt prov ska sparas för något ändamål, kan du begära att provet kasseras.

Om du vill dra tillbaka eller begränsa ditt samtycke måste du skicka in en ”Ändring av samtycke” blankett. Blanketten måste skickas in till biobanken i regionen där provet togs.

Ett undantag gäller PKU prov.

PKU-provet tas på alla nyfödda i Sverige för att diagnosticera ett antal medfödda sjukdomar för vilka det är viktigt att starta behandling tidigt.

Om du vill ändra samtycke för dina barns PKU prover ska blanketten skickas direkt till PKU biobanken på Karolinska Universitetssjukhus.

PKU-biobanken (karolinska.se)

Du kan hitta information om biobanking av ditt prov på 1177.se och på Biobank Sveriges webbsida.  Du får när som helst efter provtagningstillfället dra in/begränsa ditt samtycke. Om du vid provtagningstillfället, är medvetslös eller på annat sätt oförmögen att fatta beslut kan du dra in ditt samtycke när som helst efterhand.

Tills vidare eller för en bestämd tid. Tiden fastställs av vårdgivaren med hänsyn till provens hållbarhet eller användbarhet

I regel ja, men det finns undantag.

Material som sparats för vård, diagnostik och behandling kan också användas för forskning, men bara om Etikprövningsmyndigheten (EPM) har godkänt det.

EPM bestämmer om forskaren måste inhämta samtycke från patienten/provgivaren. Har du begränsad samtycket för användning av provet till forskning kommer provet aldrig att bli aktuellt för forskning.

Biobankslagen (2023:38) gäller retroaktivt, det vill säga alla biobankprov som togs innan juli 2023 omfattas av den nya lagen. Vill du att ett prov som togs innan 1 juli 2023 ska kasseras, kan du begära det. Vänd dig då till biobankssamordnaren i din region för mer information.

Barn som fyllt 15 år har själv rätt att fylla i och skriva under begäran om ändring av samtycke.

Då barnet är 13–14 år ska både barnet och vårdnadshavare underteckna.

Barn som är 0–12 år företräds av vårdnadshavare. Om det finns två vårdnadshavare måste båda underteckna blanketten.

Den långsiktiga möjligheten till en säker diagnos och rätt behandling kan minska om äldre prov inte finns att jämföra med.

Brottsutredning är inte ett tillåtet ändamål för hälso- och sjukvårdens biobanker, inklusive PKU biobanken. Vårdens biobanker kan inte heller användas för att hitta misstänkta gärningsmän.

Nej. Att överlåta biologiska prov eller tillgång till prov i vinningssyfte är inte tillåtet.

Nej, enligt biobankslagen får sparade prov endast användas för vård och andra godkända ändamål som individen medgivit. Faderskapsprövning omfattas inte av detta och omfattas därför inte av biobankslagen.

Nej, inte till vilket försäkringsbolag som helst.

Det enda tillfälle ett biobanksprov får användas av försäkringsbolag, är för att utreda patientskada enligt Patientskadelagen 1996:799. I dessa fall skickas prov för åtgärd till regionernas ömsesidiga försäkringsbolag (Löf). Utredning börjar på initiativ av och efter godkännande från patient, vårdnadshavare eller dödsbo.