Andrés väg från Potsdam till Pajala

André Buchheim tar hand om människor som drabbats av akut sjukdom eller skadat sig. Men jobbet som sjuksköterska vid ambulansen i Pajala innebär också många timmar i bil efter vägarna. ”Jag trivs med tempoväxlingarna i akutsjukvården”, säger han.

André Buchheim växte upp i Potsdam i Östtyskland, inte långt från Berlin. Redan i unga år drömde han om att någon gång få bosätta sig i Sverige, landet i norr med röda stugor och rejäla Volvobilar.

– Det är svårt att förklara varför Sverige fascinerar, men det finns något i Tyskland som kallas Bullerbysyndromet. Bilden är att alla svenskar är ljushåriga och bor i ett rött hus med vita knutar som ligger vid en sjö, berättar han.

Emil i Lönneberga, som i Tyskland heter Michel, känner många till, liksom förstås Pippi Långstrump och Bullerbybarnen.

– De berättelserna var synonymt med Sverige för oss, i alla fall när jag växte upp.

André utbildade sig till sjuksköterska i Berlin, kompletterade med en extrautbildning och jobbade sedan flera år vid ambulansen.

Att arbeta inom ambulanssjukvården i glesbygd innebär andra utmaningar än i en stad. André har erfarenhet både från fyramiljonersstaden Berlin och från östra Norrbotten.

Akutbil med läkare

Ambulansverksamheten i Tyskland är uppbyggd på ett annat sätt än i Sverige.

– Vid ett larm åker i de flesta fall även en akutbil ut, bemannad med en läkare och en sjuksköterska. Fördelen är att läkaren då kan åka vidare direkt till nästa larm, medan ambulanspersonalen transporterar patienten till sjukhuset.

Upplägget är effektivt, men André kände att något saknades. Främst handlade det om att sjuksköterskorna inte hade utrymme att agera på egen hand – de flesta insatser fick ske först efter läkarens godkännande.

Studerade svenska

André Buchheim var 16 år när muren mellan Öst- och Västberlin föll i november 1989 och samhället öppnade upp. Några år senare gjorde han sin första semesterresa till Sverige och åkte sedan norrut ungefär vartannat år.

Samtidigt var han missnöjd med sin yrkesroll i Tyskland.

– Jag började undersöka vad som krävdes för att få en svensk legitimation, ansökte och blev godkänd år 2013. Då var det inga krav på språkkunskaper, men för att jobba i vården måste jag ju kunna svenska. Jag gick två utbildningar – en nybörjarkurs i ett studieförbund och en riktig språkkurs under tre månader i Rostock, berättar han.

André Buchheim såg den förre hälsocentralschefen i Pajala i en tysk tv-produktion som visar familjer som flyttar utomlands och skapar sig ett nytt liv på en ny plats. Några år senare gjorde han själv samma resa.

Längtan till lugnet

Centret i Rostock hade ett avtal med Karolinska universitetssjukhuset som rekryterade tysk vårdpersonal, vilka behövde lära sig svenska. Men André har aldrig varit intresserad av att bo i Stockholm.

I stället tackade han ja till ett sommarvikariat på akutmottagningen i Västervik.

– Det var tufft i början eftersom uppgifterna var betydligt fler än för en sjuksköterska i Tyskland. Dessutom kände jag att Västervik med alla turister inte var rätt ställe för mig. Jag ville hellre bosätta mig någonstans där det inte var så mycket folk och mer orörd natur. Har man jobbat i Berlin med nästan fyra miljoner invånare så är just lugnet åtråvärt.

Kände sig välkommen

Thomas Schimke var chef för hälsocentralen i Pajala under 14 år. Vid sin flytt till Sverige hade han medverkat i en tysk tv-produktion, Goodbye Deutschland. 

– På så sätt kände jag redan till Pajala. Jag sökte på Platsbanken och såg att det fanns en ledig tjänst på hälsocentralen, mejlade enhetschefen Maria och fick snabbt ett svar tillbaka att jag var välkommen att hälsa på.

I mörkaste december åkte André och hans tidigare sambo upp på besök. De åkte tåg nästan hela vägen från Berlin, en resa som tog 36 timmar. Redan dagen efter vände de åter.

– Det var en lång resa, men på hälsocentralen mötte vi vänliga, välkomnande människor. Vi bestämde oss nästan direkt att vi ville flytta till Pajala och jobba där.

André Buchheim intresserade sig redan som pojke för Sverige. Nu är han svensk medborgare och bor i ett blått 50-talshus i Pajala, med utsikt över Torneälven.

På rätt plats

För nio år sedan, i april 2014, flyttade de norrut. Ljuset hade återvänt och André började som sjuksköterska på obs-avdelningen, som nu bytt namn till allmänmedicinsk slutenvårdsavdelning. Där fick han mer språkkunskaper och kom in i det svenska sättet att bedriva sjukvård.

På det följde några år som sjuksköterska på distriktsmottagningen.

– Jag trivdes, men min tanke var hela tiden att återvända till ambulansen. Jag brinner för akutsjukvård, det är där jag vill vara.

Han beskriver sina arbetskamrater med värme, och räknar då även in kollegorna på hälsocentralen.

– Arbetsplatsen betyder mycket för mig och jag trivs med själva jobbet vid ambulansen. Jag får vara en del av människors liv och göra mitt bästa för att hjälpa dem.

Långa sträckor

Under sina arbetspass – två 24-timmarspass varje vecka alternativt ett dygnspass och två dagpass – tillbringar han mycket tid på vägarna.

– Många av larmen är överflyttningar till högre vårdnivå, vilket för vår del innebär att vi kör patienter till Gällivare och någon gång till Kiruna. Mellan Pajala och Gällivare är det nästan 15 mil och varje transport tar mellan 4,5 och 5 timmar tur och retur.

Pajalaambulansens område sträcker sig cirka 15 mil norrut.

– Ska vi hämta någon i Muodoslompolo och sedan köra till Gällivare sjukhus landar vi på nästan 55 mil innan vi är tillbaka i Pajala.

Som sjuksköterska i Sverige får André ta större ansvar och göra mer kvalificerade bedömningar än i Tyskland. ”Och jag inte bara får, jag förväntas också göra det”, säger han.

Vädret påverkar

Olyckor och sjukdom är en del av Andrés vardag och det mesta kan han släppa när han lämnar jobbet. Men det finns situationer som stannar kvar. Ett exempel är bilolyckan i Sattajärvi förra sommaren när tre unga personer omkom och två skadades.

– Den händelsen glömmer jag aldrig.

Under sommaren ökar antalet människor i Pajala, många har stugor i kommunen eller återvänder till släktgårdar.

– Då får vi på ambulansen mer att göra. Vi påverkas också om det är halt på vägarna, då blir det fler trafikolyckor. Samma sak om det snöar mycket och folk är ute och skottar gårdarna, då får vi ofta larm om bröstsmärtor. Det finns absolut ett samband mellan vädret och antalet larm.

André har mamma, pappa och syskon i Potsdam. "Visst är det roligt att hälsa på, men efter några veckor i Tyskland vill jag hem till Sverige igen”, säger han.

Nya fönster

Inte nog med att familjen Schimke inspirerade André Buchheim att bosätta sig i just Pajala. Han är dessutom ägare till deras första bostad, ett blått hus från 1950-talet som en gång i tiden inrymde Astas blomsteraffär. Från köksfönstret ser han ut över Torneälven som är täckt av is men annars ringlar fram som ett blått band med skogen som fond.

– Allra vackrast är det på hösten när naturen är färgad i gult och rött. Det är verkligen fint.

Efter en kort sväng till Linköping under pandemin är han tillbaka igen och nu är nya fönster beställda till huset.

– Det tyder på att jag tänker stanna!

På fritiden tar boendet en hel del tid – André eldar i kaminen, skottar snö, fixar i huset och har nyligen renoverat ett köksbord.

Till Lofoten

Han vistas också gärna i naturen, fiskar med en tysk kompis och sätter allemansrätten högt på listan över fördelarna med Sverige. På somrarna åker han ibland till Norge och Lofoten.

– Jag tar med mig ett tält, fiskar och vandrar lite. Men jag behöver egentligen inte göra så mycket, jag blir glad bara av att koka kaffe och sitta och titta på havet.

På armen har han låtit tatuera in tre ord som han vill påminnas om: Hand, Herz, Verstand – alltså hand, hjärta och förstånd.

– Hand symboliserar det du gör, hjärta står för empatin och förstånd för att fatta bra beslut. Det är egentligen de tre viktigaste sakerna i livet, säger han.

Text och foto: Ulrika Englund