Brassesystrarna tar sambasteg i salarna

Uppdaterad: 2022-10-05, 13:24

Det är en av sommarens hetaste dagar. Natália de Sousa Barros och Valéria Barros har precis klivit på eftermiddagspasset på avdelning 52. Att hettan dallrar i luften på Sunderby sjukhus är inget problem för undersköterskorna som föddes i Rio de Janeiro.

Brassesystrarna med en brasilienhalsduk framför sig

– Många patienter blir glada när de hör att vi kommer ifrån Brasilien, säger systrarna. Då vill de prata fotboll eller att vi ska visa några sambasteg. Det gör vi gärna. Vi vill uppmuntra och glädja människor. Hjälpa dem att glömma bort bekymmer och sjukdom för en stund.

God omsorg är viktigt för Valéria och Natália. Men vägen mot sjukvården var lång.

Valéria är storasyster och jobbade som receptionist på en skola i hemlandet. Tre år yngre Natália studerade företagsekonomi. I år är det exakt 30 år sedan de besökte Luleå en sommar för att träffa Roger och Mats. Kärleken blev deras öde och orsak att flytta från sol, stränder och samba till norrsken, isvägar och blues. Men i Norrbotten trivdes syskonparet och året efter kom de tillbaka med permanent uppehållstillstånd.

Undersköterskorna Valéria Barros och Natália de Sousa Barros är systrar som föddes i Rio de Janeiro. Sedan nästan 30 år tillbaka bor de i Norrbotten.

Från säkerhetskontrollen till sjukhussalen

Parallellt med svenskastudierna städade tjejerna på en tandvårdscentral. De fick barn, pluggade ännu mer och så skedde terrordåden i USA den 11 september 2001. Flygplatsen i Luleå sökte personal. I oktober samma år började Valéria jobba i säkerhetskontrollen och två år senare även Natália.

– Det var kul att träffa resenärer från hela världen. Särskilt brassarna som vi snackade portugisiska med så klart, säger Valéria och skrattar. Men det var hemska arbetstider. Vi fick kliva upp 3.30 på morgonen. Här på sjukhuset skojar vi med kollegorna och säger att vi har sovmorgon när vi börjar klockan sju. Vi retar dem som är trötta!

Det blev elva respektive tretton år inom säkerhetsbranschen innan systrarna tog beslutet att bli undersköterskor. ”Vi prövar! Vi pluggar” lydde devisen.

Numera jobbar båda systrarna på kirurgavdelning 52 på Sunderby sjukhus. De trivs med att jobba tillsammans i team. Då kan de vara mer sig själva.

Valéria och Natália talar i mun på varandra. De pratar mycket och snabbt. Skrattar ofta. Fyller i varandras berättelse, eller protesterar högljutt. ”Nä, så var det inte”. De har varit syskon i över femtio år och gjort samma resa till andra sidan jordklotet. De trivs i varandras sällskap och jobbar gärna ihop.

Ibland är jobbet stressigt men stunderna med fina möten med patienter och kollegor gör att systrarna trivs i jobbet som undersköterskor.

Valéria Barros kom före syrran till Sunderbyn där hon började på vårdnära service.

– Jag ville prova på hur det är att arbeta på sjukhus och fick vara i avdelningens kök, städa rum och sköta transporter till bland annat röntgen.

Systrarna är överens om att det var en underbar period: ”den bästa tid som vi haft”.

Det fanns tid att hjälpa patienterna. Av besparingsskäl togs VNS bort 2019.

– Nu när jag själv är på golvet som undersköterska och det är helg utan någon i köket på avdelningen, märker jag hur stressigt det blir, förklarar Váleria. Det blir kaos när något händer med patienterna och jag måste hinna allt.

Sedan en tid tillbaka är avdelning 52 förstärkt med personal i köket på veckorna. Fanns VNS kvar hade Valéria gärna jobbat halva tiden på vårdnära service och resten som undersköterska.

Det är en av sommarens hetaste dagar. Valéria Barros och Natália de Sousa Barros trivs i hettan. De växte upp i Brasilien och omställningen till den svenska vintern har varit svår.

"Ni är så glada"

Natália var i fem år på ”bemanningen” och skickades ut till avdelningar där det uppstod personalbehov. Ända till den dag Valéria sa: ”vi ska jobba tillsammans, kom upp till oss!”

Vi sitter ute på balkongen på kirurgavdelning 52. Där vårdas patienter efter mag-, tarm- och kärloperationer. Solen gassar och fåglarna kvittrar glatt. Det är stekhett sedan nästan tio dagar. Om bara några pass börjar semestern för syskonen.

– Jobbet är kämpigt. Vi har mycket att göra. Ibland saknas det personal. Ibland är det väldigt stressigt. Men vi trivs, säger systrarna enstämmigt. Det är så många fina ögonblick med de inlagda och kollegorna.

Valéria Barros och Natália de Sousa Barros försöker lägga schemat så att de kan jobba samma skift och därmed spara lite pengar genom att samåka. När de jobbar i par kan de vara sig själva mer. Skratta och bjuda på sig själva på ett brasilianskt sätt.

– När vi kommer in i rummen är det många som säger: ”ni är så glada”. De vill ha oss som personal. Det är vi tacksamma för. Vi försöker peppa patienterna att skratta istället för att må dåligt, uppmuntra genom att skämta med dem eller med varandra.

Valéria och Natália blir uppspelta av ämnet och pratar återigen entusiastiskt i mun på varandra.

– Vi försöker peppa patienterna att skratta istället för att må dåligt, vi uppmuntrar genom att skämta med dem eller med varandra, säger Valéria Barros och Natália de Sousa Barros.

Hur går den stilen ihop med övriga personalen?

– Ibland är det lite jobbigt. Det funkar inte, säger Valéria och Natália allvarligt. Då får vi stänga av skrattet och vara lite mer svenska. Vi anpassar oss till det svenska. Blir mer dämpade.

Är det inte jobbigt? Kan ni inte rycka med er de andra?

– Det är väldigt olika. Inte många är som oss. Men vi kan anpassa oss. Det är det viktigaste, eller hur?

Hur är man när man är brasiliansk?

– Knäppskalle, säger systrarna och gapskrattar länge.

– Nä, fortsätter Valéria, man är glad, tycker om att dansa, pratar högt, lyssnar på musik; vaknar med musik och somnar med musik. Det finns låtar som vi börjar städa till när vi hör och andra som gör att vi lagar mat. Så där är vi hemma men så kan vi inte vara på jobbet. Vi kan ju skämta mycket mellan oss. Grova skämt som svenskar inte skulle förstå, säger Natália och ler.

Att behålla kulturen från hemlandet är viktigt för systrarna även om de anpassar sig till det svenska samhällets normer.

Karneval i Stockholm

Systrarna är måna om att bevara sin ursprungskultur och ordnar brasilianska helger med andra tjejer, äter mat från hemlandet och dansar. Rio-karnevalen ersätts med norra Europas största inomhuskarneval som arrangeras i maj i Stockholm.

– Det bästa som vi har upptäckt, utropar systrarna. Vi åker dit varje år. Vi måste.

Där dansar de hela natten, med betoning på hela. Återvänder till hotellet med dunkande, såriga fötter och går till frukosten utan skor. I Brasilien har de aldrig gått med i något av de stora karnevalstågen, men firat med vanligt folk på gatorna.

Saknaden är stor efter hemlandet: familjen, maten, kulturen, solen. Omställningen till Sverige var mycket svår. Vintern var tuff och systrarna hade svårt att vänja sig vid de tystlåtna, försiktiga, tillbakadragna svenskarna.

– Vi är ju så här, utbrister Valéria och viftar med armarna. För att kunna anpassa oss till samhället fick vi förändra oss. Utanför hemmet är vi mer svenska och hemma brasilianska.

Vi går ut på jakt efter lite grönska efter fotograferingen i de vita korridorerna. I den lilla parken bakom restaurangen sparkar Valéria av sig tofflorna när hon hittat rätt låt på mobilen. Natália hakar på i sambastegen viftande med halsduken i Brasiliens färger grönt och gult. Andfådda återvänder systrarna till intervjun.

Vilken är undersköterskans viktigaste egenskap?

– Att få patienten att må bra. Jag är här för patienten, säger Natália och Valéria fyller i: ”jag med!”

– Har de fått ett tråkigt besked hjälper vi dem att avleda tankarna. Samtidigt är det viktigt att vi är empatiska och sätter oss in i deras situation så gott vi kan. Vi lyssnar på patienten och försöker vara flexibla i vår omsorg och bemötande. ”Så har vi alltid gjort här” är inget som vi stöttar, tvärtom. Personen är sjuk och dålig. Vi ska inte bråka med dem. De sängliggande måste man pyssla ordentligt med. De på väg upp efter en operation bistår vi på bästa sätt.

I över 50 år har systrarna gjort sin gemensamma resa genom livet. Från Rio de Janeiro till Luleå. Tillslut har de landat yrkesmässigt inom vården där de trivs som fisken i vattnet.

"Hur hamnade du här?"

Tiden att hinna prata med patienterna har minskat anser Natália de Sousa Barros och Valéria Barros. Ibland är de mitt i en konversation när signalen ljuder. Då känns det svårt att gå. Många patienter berättar om sina egna liv. Och de vill veta mer om systrarna. ”Hur hamnade du här” är ofta första frågan och så undrar de var tjejerna kommer ifrån. När svaret blir Brasilien lyser många upp och utbrister fotboll och karneval. Då blir det sambademonstration på salen.

Som pensionärer kan syskonparet tänka sig att bo halva året i Rio de Janeiro och tillbringa somrarna i Luleå.

– Det skulle vara det bästa. Flytta tillbaka går inte. Vi har ju barnen här. Men nu har vi bott längre tid i Sverige än i Brasilien. Tiden går så fort, avslutar undersköterskorna Valéria Barros och Natália de Sousa Barros.

Text och foto: Eva Marie Svensson