De guidar barn och unga till ett bättre mående

– Det finns så mycket vi kan göra för dem och vi har en hel vårdkedja runt patienten. Det är när de kommer hit de mår som sämst, men vi kan hjälpa dem att komma vidare. Hela livet ligger framför dem, säger Susanna Andersson.

Christoffer Jansson gick omvårdnadsprogrammet på gymnasiet.

–  Hela min släkt jobbar i vården och jag har en far, en mormor och en faster som också har jobbat inom psykiatrin, berättar han.

Något helt annat

Vid det här laget har han jobbat på barnpsyk i 17 år och trivs bra.

Susanna Andersson har jobbat i vården sedan hon var 19. Först som undersköterska, sedan som sjuksköterska och psykiatrisjuksköterska.

– Jag började på ortopeden, sedan kirurgen, men har alltid varit lite nyfiken på psykiatrin, berättar hon.

En bekant uppmuntrade henne att och komma till barnpsyk för sex år sedan.

– Jag tänkte att det skulle vara svårt men jag provade och trivdes jättebra. Det är något helt annat än den somatiska vården, där det kan vara svårt att hinna med att prata med människor som mår dåligt.

Jenny Jansson, skötare, Susanna Andersson, psykiatrisjuksköterska, Jenny Ersson, enhetschef, Ann-Helen Skott, psykiatrisjuksköterska och utvecklingssköterska och Christoffer Jansson, skötare och teamledare, är några av de som arbetar på avdelning 45 på Sunderby sjukhus.

Samtalen prioriteras

På barnpsyk är det raka motsatsen. Här prioriteras samtalen.

Att arbeta på barnpsyk innebär att man involverar hela familjen i processen. I regel följer minst en förälder eller annan nära anhörig med och bor med barnet på sjukhuset.

– Har man barn som mår dåligt så är det väldigt påfrestande och slitigt för föräldrarna och ännu svårare är det om man är ensamstående. Att stötta föräldrarna och ge dem verktygen att hjälpa sina barn är en stor del av vårt jobb, säger Susanna Andersson.

Neuropsykiatriska diagnoser

De ser ofta hur familjer hittar tillbaka till varandra under tiden hos dem.

En del barn har i grunden neuropsykiatriska diagnoser som leder till svårigheter. Andra har utsatts för olika typer av yttre svårigheter.

– Vi stöter på barn som fått uppleva saker som man absolut inte ska behöva uppleva, säger Christoffer Jansson.

Skapa en allians

För att arbeta på barnpsyk behöver man vara lugn och trygg, men också nyfiken och kunna lyssna, menar han.

– Man ska också vara bra på att kunna skapa en allians med både ungdom och förälder. Vi jobbar väldigt mycket med tillit – att ungdomen ska känna sig trygg, våga öppna sig och börja prata, säger han.

Behandlingen är individuell och varierar från patient till patient. I teamet finns läkare, psykolog, kurator, sjuksköterskor, undersköterskor och mentalskötare. Det finns också en lekterapi och en sjukhusskola.

Susanna Andersson trodde att det skulle vara svårt att jobba på barnpsyk innan hon började. Nu tänker hon inte så längre.

Sömnen viktigt

Alla yrkeskategorier på avdelningen arbetar med samtal som en naturlig del i jobbet och det är inte alla barn och ungdomar som behöver gå till psykolog.

Att kunna signalera att man mår dåligt så att man inte går omkring och bär på allting själv är viktigt. Även föräldrarna behöver få veta hur de ska kunna hjälpa sina barn vid till exempel ångest.

– Ibland kan det handla om enkla strategier som att ta med ungdomen och åka bil en stund, gå en promenad eller spela spel så att man får avledning, säger Christoffer Jansson.

Sömnen är en viktig bit att jobba med också och det gör de från två olika håll. Dels med läkemedel som läkaren ordinerar, dels med rutinerna – att kliva upp i tid, vara aktiv på dagarna, ta promenader och lägga sig i tid.

En guide på vägen

Det händer att barn mår så dåligt att de funderar på att ta sitt liv och det är något de måste kunna ta upp och prata om. En läkare bedömer hur mycket tillsyn barnet behöver och i de svåraste fallen lämnas barnet aldrig ensamt ens på toaletten.

De arbetar mycket med att försöka vända tankarna.

– Det är inte vi som ska komma med svaren, utan vi ska hjälpa ungdomen att komma med svaren själv, säger Christoffer Jansson.

Susanna Andersson ser sig själv som en guide som går bredvid längs vägen.

– Att bara säga hur saker ska vara och ge pekpinnar är inte lösningen, utan vi gör jobbet tillsammans, förklarar hon.

Enligt Christoffer Jansson handlar jobbet mycket om att skapa förtroende till både barn och vuxna.

Sätta ord på vad de tänker

De vill försöka lära barnen och ungdomarna att förstå sina känslor genom att kunna och våga prata om dem.

– De kan ha en jättejobbig känsla i kroppen, men vet inte vad det är och var den sitter. Vi hjälper dem att sätta ord på vad de tänker och att utifrån det hjälpa dem att få en bättre förståelse för varför de mår som de mår, berättar hon.

Det svåraste med jobbet är när de känner att de inte lyckas komma framåt.

– Men där stöttar vi varandra och får även handledning, säger Susanna Andersson.

I vårdlagsmöten resonerar de tillsammans om hur de ska gå vidare om de kör fast.

De blir själva ofta berörda när de får kännedom om vad barnen har varit utsatta för.

– Det är klart att det känns, säger Susanna Andersson.

Tvångsåtgärder

Ibland tänker hon på jobbet hemma och då händer det att hon får en idé om hur de ska gå vidare i ett patientfall. Hon ser det inte som något hon vill undvika, utan mer något naturligt.

– Men man lär sig koppla bort också. Man måste nästan göra det när man går hem, inflikar Christoffer Jansson.

En av de mer komplexa delarna av arbetet är när de måste tillgripa tvångsåtgärder. Det är något de jobbar för att undvika i allra möjligaste mån, men ibland går det inte. Det kan till exempel vara om en patient på grund av sitt mående är en fara för sig själv eller någon annan. Det styrs av lagen om psykiatrisk tvångsvård.

– Ingen vill ju använda tvång. Det strider mot allt och man hamnar i ett stort dilemma med sig själv, säger Susanna Andersson.

Stöttar varandra

Efteråt är de noga med att följa upp händelsen med samtal.

De stöttar alltid varandra om det har varit en jobbig situation eller om det är något i privatlivet som gör att man inte är på topp en dag. De tror att de kommer närmare varandra än på andra avdelningar.

– Det är ganska tillåtande här. Har men en dag då man inte orkar, så går någon annan in och tar över. Det kan finnas sådant som känns för nära, det kan ju påminna om något i ens eget liv, säger Susanna Andersson.

Den här dagen är det fullbelagt, vilket innebär sex barn på avdelningen. Patienterna delar kök, men annars är det varierande hur mycket de umgås med varandra, beroende på vad som är bra för dem.

Christoffer Jansson och Susanna Andersson trivs med sitt arbete på barnpsyk och skulle inte vilja byta jobb.

Inläggning kan behövas

Barnen kan vara upp till 18 år gamla och är sällan yngre än 10 år. Tiden för inläggning variera kraftigt.

Ångest, depression, suicidtankar, ätstörningsproblematik, psykos och självskadebeteende är vanliga diagnoser.

Hit kommer barn när det inte har räckt med den vård de kan få hos barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, i öppenvården.

Oftast står föräldrarna bakom beslutet om inläggning, men det händer också att de måste gå emot deras vilja.

– I den bästa av världar ska ju inte vi behöva finnas, utan det ska fungera i hemmiljö och det är det vi strävar efter. Men ibland räcker inte det till och då måste de läggas in, säger Christoffer Jansson.

Text och foto: Ulrika Vallgårda, frilansjournalist/Yours