Doktor Rolf, 80 år, trappar ner
Kirurgen och allmänläkaren Rolf Johansson, 80, går i pension efter drygt 50 år i yrket. Men han slutar inte helt. "Jag planerar att arbeta som rådgivare på ett sjukhus i Vietnam i november, precis som jag brukar göra varje år", säger han.
Det är en varm dag i Öjebyn och människorna i väntrummet på Hällans hälsocentral har somriga kläder på sig. Rolf Johansson har flera inbokade patienter, men avsätter en stund för att berätta om sitt yrkesliv.
– Jag hade min sista telefontid i dag och har min sista dag med patienter i övermorgon. Midsommarveckan är jag här och avslutar allt administrativt, berättar han inne på sitt mottagningsrum.
Rolf Johansson föddes i Umeå 1943. När det var dags för universitetsstudier valde han först matematik. Hans blivande fru – numera exfru – studerade till sjuksköterska och när han såg hennes litteratur bestämde han sig för att byta inriktning.
– Jag tyckte att det verkade intressant med medicin och började läsa till läkare i stället. Det har jag aldrig ångrat, förklarar han.
Flera valde Piteå
När han var klar med det som i dag motsvarar allmäntjänstgöring, AT, och därmed färdig läkare jobbade han i Uppsala innan han fick fast anställning på Piteå lasarett, som det hette på den tiden. Även hans hustru fick jobb och paret flyttade upp. Året var 1972.
– Vi var många från min kurs som började här. Rekryterare från Piteå hade varit nere i Umeå och berättat vad lasarettet hade att erbjuda. Det var en gedigen satsning som verkligen gav resultat, säger han.
Rolf Johansson valde att specialisera sig inom kirurgi och gjorde randutbildningar på olika områden. Efter några år i den norrbottniska vården reste paret år 1978 till Afrika för en första utlandstjänstgöring.
– Jag anställdes av hälsoministeriet i Zambia som kirurg och min fru fick ett Sida-jobb som rektor på en sköterskeskola. Vi stannade där fram till 1982. När vi återvände till Norrbotten jobbade jag som kirurg vid Garnisonssjukhuset i Boden under ett år, berättar han.
Rolf Johansson går i pension från sin tjänst på Hällans hälsocentral. ”Man måste ju sluta jobba någon gång, men vi får se vad som händer framöver. I november åker jag i alla fall tillbaka till sjukhuset i Uong Bi i Vietnam”, säger han.
Stort hälsoprojekt
I januari 1984 var det dags för nästa utlandsäventyr, denna gång i Vietnam. Sverige byggde upp och stöttade med ekonomiska medel och expertis ett omfattande hälsoprojekt i landet mellan åren 1978 och 1999, däribland att barnsjukhus i Hanoi och ett allmänsjukhus i Uong Bi, 12 mil öster om Hanoi (se länk nedan).
– Mitt uppdrag var att jobba i Uong Bi som rådgivare och kirurg och samtidigt verka för utvecklingen av primärvården. Jag och min familj stannade i 2,5 år innan vi flyttade tillbaka till Piteå.
Vid den tiden drabbades Rolf Johansson av komplikationer från en nackskada, en fraktur han råkade ut för i unga år.
– Det blev omöjligt för mig att fortsätta som kirurg och jag övergick därför till allmänläkeriet. Jag hade de flesta randutbildningar sedan tidigare, förutom inom psykiatri.
Positiv utveckling
Under Rolfs år i Vietnam drogs flera utvecklingsarbeten igång. Det handlade bland annat om forskning inom traditionell medicin. Rolf var även med och startade Piteå – Uong Bi vänskapsförening.
– Vi har samlat in pengar och stöttat olika projekt på sjukhuset i Uong Bi. Vi har också bjudit hit vietnameser för randning och olika uppdrag, berättar han.
Distriktssköterskan Erika Eman är en av Rolfs kollegor. ”Vi kommer att sakna honom”, säger hon.
Utvecklingen av hälso- och sjukvården i Vietnam har varit positiv, både ur ett medicinskt och organisatoriskt perspektiv.
– För 25 år sedan kunde jag känna mig som en expert vilken avdelning jag än kom in till. Så är det definitivt inte idag. Det medicinska kunnandet är gott och ett fungerande rondsystem har etablerats.
Samtidigt finns det områden där landet fortfarande har en bit kvar, exempelvis vad gäller palliativ vård och kroniska sjukdomar som diabetes.
– Man brottas även med att få fram hälsoinformation till allmänheten på ett bra sätt. Informationsbiten är svår att få till och är något jag varit engagerad i under en längre tid.
Återvände till Afrika
Efter några år som läkare på vårdcentralen vid Piteå sjukhus, som senare delades upp i Piteå och Furunäsets vårdcentraler, åkte Rolf och hans familj till Afrika igen.
– Den gången blev det fem år i Angola för oss, jag som läkare anställd av Sida. Därefter anställdes jag av Karolinska institutet för att arbeta i Laos, bland annat med läkemedelsfrågor. Men jag ville behålla patientkontakten och jobbade därför inom primärvården i Piteå under somrarna.
Sina uppdrag som internationell expert hade han kvar under flera år. Mellan 1993 och 2009 åkte han regelbundet till Laos och var även till Vietnam då och då. Dessutom blev det en del vistelser i Kambodja.
Just sjukhuset i Uong Bi ligger honom extra varmt om hjärtat.
– Jag reser fortfarande till Vietnam i november varje år. Kajsa, min nya fru som också är sjuksköterska, följer med. Sverige har inte längre några rådgivare på plats, men glädjande nog är sjukhusets nya ledning intresserad av att fortsätta det internationella samarbetet.
Ordning och reda
Sedan 2000 har upplägget varit ungefär detsamma varje år. Efter den månadslånga vistelsen i Vietnam har Rolf varit ledig en eller två månader, för att resterande tid ta emot patienter på Hällans hälsocentral.
Det betyder att han i egentlig mening aldrig slutat jobba som läkare.
– Det har inte varit aktuellt, jag har alltid känt att jag haft mer att ge. Dessutom har det varit skönt att arbeta här, där det är mer ordning och reda och mycket fungerar som det ska. I Afrika och Asien får man ofta tänka nytt för att lösa problem som uppstår.
Med sin långa erfarenhet är Rolf uppskattad bland patienter och kollegor på Hällans hälsocentral. Med raska kliv tar han sig fram i korridorerna för att ta hand om väntande patienter.
Effektivt i Vietnam
Däremot kan han sakna teamarbetet, som tidigare fungerade bra i Sverige.
– Numera gör jag det mesta själv runt en patient, till exempel vid en nageltrångsoperation. Det tar tid och innebär att min kompetens som läkare inte används på bästa sätt.
I Vietnam kan en läkare hinna med 50 patienter under en dag, med många sköterskor omkring sig som sköter för- och efterarbetet.
– Kvaliteten på läkarbesöket ligger då på en lägre nivå än den vi har här i Sverige, säger han.
På Hällans hälsocentral kommer patienterna att sakna sin ”doktor Rolf”, som han kallas utomlands. Trots att han jobbar deltid är Rolf är patientansvarig läkare, PAL, för upp emot 700 personer och har därutöver många ”stammisar” som regelbundet återkommer.
I veckan lämnar Rolf Johansson över till hälsocentralens övriga läkare, däribland Ayad Ahmed.
Hembesök hos patienter
Även arbetskamraterna uttrycker att han kommer att lämna ett tomrum efter sig, både som kollega och person. Bland annat nämner de att han inspirerat till fysisk aktivitet, föreläst om hjärnan och dess funktion och gjort hembesök till patienter som haft svårt att ta sig till hälsocentralen.
Själv kan han se tillbaka på ett rikt yrkesliv, som i mycket handlat om att lära sig förstå olika kulturer. Han tar som exempel att den som är på väg att avlida i Vietnam hålls vid liv eller upplivas för att hinna transporteras hem från sjukhuset.
– Uppfattningen är att ingen ska dö på sjukhus. Förklaringen är att själen inte hittar hem om man dör utanför bostaden. När jag fick höra orsaken förstod jag också varför man agerar som man gör och att det är rätt för dem.
Upplevt mycket
Rolf Johansson är tacksam över sina år i Afrika och Asien.
– Jag har fått vara med om mycket och det har aldrig känts som ett jobb när jag åkt ut på olika uppdrag. Mer som ett nytt äventyr, något roligt och stimulerande. Jag har kunnat hjälpa andra människor och dessutom oftast fått betalt för det. Fantastiskt!
Du känner att du har gjort skillnad i länderna du arbetat i?
– Det är svårt att säga, men jag tror det. Fast den största skillnaden har nog varit för egen del. Det var inte därför jag åkte den första gången, men så här efteråt kan jag notera att vistelserna har varit bra för mig och min egen utveckling.
Text och foto: Ulrika Englund
