Anita gick in i väggen – men tog sig tillbaka

Anita Nielsen trivdes bra med sitt jobb som sjuksköterska på endoskopimottagningen på Sunderby sjukhus. Hon hade fina kollegor och roliga arbetsuppgifter. Men med tiden började energin sakta men säkert rinna ur henne, hon gick in i väggen och blev sjukskriven. ”Hjärnan stängde ner och ingenting fungerade”, säger Anita som äntligen mår bättre och har fått en ny tjänst inom regionen.

Anita Nielsen älskar att fotografera.

Anita plockar ner ett inramat fotografi från väggen på sitt kontor i Regionhuset. Den föreställer ett vackert vinterlandskap med snöklädda granar och fält. Det är Anita som har tagit bilden, hon är nämligen en flitig hobbyfotograf, älskar att vara ute i naturen och leta efter spännande motiv.

– Fotograferingen har alltid varit ett sätt för mig att ladda batterierna. Det är ”mindfulness” för mig, säger hon och berättar om sina favoritmotiv.

– Jag har alltid varit fascinerad av naturen och alla små detaljer som finns där. Det kan handla om en blomma där ljuset faller på ett visst sätt, det kan vara insekter, iskristaller eller vattendroppar på ett grässtrå. Jag är så fokuserad på smådetaljer att jag skulle kunna gå rakt in i rumpan på en älg, säger hon och skrattar.

Från Skåne

Fotograferingen är en viktig del i Anitas liv och vi ska återkomma till det. Men först backar vi bandet lite.

2010 flyttade den skånska sjuksköterskan Anita Nielsen till Luleå från Österlen. Hon fick jobb på dialysmottagningen på Sunderby sjukhus och livet lekte. Hon trivdes bra i Norrbotten och fick efter ett par år sällskap av sin mamma, som även hon flyttade upp. De hade hittat hem.

– Hon insåg väl att jag aldrig skulle flytta tillbaka till Skåne så då flyttade hon upp i stället. Hon trivs jättebra och det är suveränt att ha henne här.

Nu jobbar hon på Vårdgarantienheten.

Efter åtta år på dialysmottagningen kände Anita att det var dags att testa något nytt, så hon började jobba på endoskopimottagningen i stället. Det var ett spännande jobb och hon trivdes bra med både kollegor och arbetsuppgifter.

Varningsklockor

Men med tiden blev hon allt mer trött, hon kände sig disträ och energin rann ur henne. Varningsklockorna började ringa. Hon var på väg in i väggen.

– Till slut så gick det inte längre. Jag kunde inte sålla bort alla intryck, allting skulle registreras i hjärnan. Det var oerhört tröttsamt, säger hon när hon tänker tillbaka på hur det började.

– Jag blev oerhört känslig för ljud, och det är väldigt många ljud på en sådan mottagning. Det är prat, telefoner, steg, larm, pip från maskiner. Till slut blev hjärnan så trött att den stängde ner och ingenting fungerade längre.

"Var helt slut"

Anita blev sjukskriven med utmattningssyndrom och hjärntrötthet. Efter ett tag försökte hon komma tillbaka och jobba lite färre timmar, men det gick inte.

– Jag var helt slut när jag kom hem, och tvingades inse att det inte är optimalt för mig att jobba på en sådan mottagning, hur roligt jag än tyckte att det var. Jag hade underbara kollegor som verkligen gjorde allt de kunde för att stötta, men det gick inte.

Anita är glad att hon har sin hobby i fotograferingen.

Hon blev sjukskriven på nytt och tvingades till fullständig vila. Hela tiden kände hon dock att hon fick hjälp, stöd och förståelse från sin arbetsgivare och i höstas mådde hon bättre och hade ork att söka en ny tjänst inom regionen. Nu jobbar hon på Vårdgarantienheten i Regionhuset och trivs jättebra.

– Jag jobbar idag, efter upptrappning av arbetstid, 75 procent och mår mycket bättre. Det här passar mig på ett annat sätt. Jag har ett eget kontor, där jag kan stänga dörren och få tyst. Jag kan ha det svalt och ha dämpad belysning. Då minskar jag på intrycken. Det funkar jättebra.

Vad gör hon då på Vårdgarantienheten?

– Jag sitter i telefon och tar emot samtal från patienter som har väntat länge på operation. Då hjälper jag till att hitta en annan klinik på annan ort dit de kan fara. Jag tycker verkligen om patientkontakten och jag älskar mina kollegor, de är jättehärliga.

Älskar att fotografera 

Hon har ett hemtrevligt, personligt kontor. Fina gardiner, mysiga lampor och så fotografier på väggarna. Hennes fotografier.

Anita har länge tyckt om att fotografera, hon har ställt ut sina bilder i olika sammanhang och deltagit i internationella tävlingar. Det går inte att missa den kärlek hon har för sin hobby, hur viktig den är för henne.

Kontorsväggen pryds av hennes egna fotografier.

Hon tycker att det är skönt att ha något annat än jobb som tar upp tiden och tankarna, men berättar att det var en liten sorg för henne att hon inte orkade fotografera så mycket under sin sjukskrivning.

– Jag var helt slut när jag kom hem, så det gick inte riktigt då. Jag hade ju en hjärntrötthet.

Hur är det att drabbas av något sådant?

– Det är väldigt frustrerande. För väldigt många tror jag också att det blir en sorg. Man sörjer den person man vill vara, men inte kan. Jag vill ju alltid vara den duktiga som ska klara allt.

Hur bearbetar man de känslorna?

– Jag har kommit till väldigt många insikter själv. Jag har sett mönster och förstått att jag inte är samma person som jag var innan allt det här. Man det är så, man förändras, säger hon och tillägger:

– I stället för att bara ta hand om sina patienter måste man faktiskt börja ta hand om sig själv. Men det värsta är att väldigt många människor måste gå in i väggen för att förstå det.

Text och foto: Moa Höjer