Järntabletter, muminmugg och smörgås på blodgivningen

Antalet blodgivare i länet har blivit fler på senare år efter ett strategiskt arbete med rekrytering. Numera händer det bara enstaka gånger att regionen behöver köpa in det blod som är så livsviktigt i sjukvården. Men fortfarande måste personalen ofta ringa in givare framåt eftermiddagen.

Blodgivningen i Luleå ligger ovanför Stadsvikens hälsocentral. Richard Berg tar emot besökarna i receptionen idag och svarar i telefon.

På blodgivningen i Luleå, ovanför Stadsvikens hälsocentral, hälsas blodgivarna välkomna med ett leende när de kommer in genom entrén.

Sjuksköterskan Richard Berg tittar upp över disken i receptionen, där en rad av färggranna muminmuggar är uppställda. Han är den nyaste i personalen som består av sex sjuksköterskor och en undersköterska. Tidigare har han jobbat i psykiatrin i 12 år.

– Jag kände att det var dags att testa något nytt. Jag hade hört bra saker om blodgivningen och när möjligheten kom passade jag på att söka. Det är en bra arbetsplats och jag trivs, säger han.

Märit Ericsson har ombesörjt Erik Svanströms blodgivning idag. Han har lämnat blod sedan gymnasiet och för honom har det blivit naturligt att göra det.

Gett blod sedan gymnasiet

Erik Svanström ligger på en brist med ett vitt bandage om armen och vilar en stund efter tappningen. Han är från Malmö och har flyttat till Luleå för att studera på universitetet.

– Jag hade en klasskompis på gymnasiet som skulle till blodgivningen och frågade om jag skulle gå med. Sedan har det bara blivit något jag gör. Men visst känns det bra när det kommer ett sms efteråt, där det står att ens blod har getts till någon.

Först har han fyllt i en hälsodeklaration och svarat på frågor. Själva tappningen tar sedan bara 6-12 minuter. Efteråt får han en karta järntabletter, han får välja en gåva i form av en muminmugg eller ett glas och så en smörgås och något att dricka.

Erik Svanström känner sig trygg med att det inte ska påverka hälsan eller järnvärdet att lämna blod. Det är strikta rutiner som följs för att både givare och mottagare ska vara trygga.

Fyra procent 

Idag finns cirka 9000 blodgivare i Norrbotten. Målet är 10500. Det krävs att fyra procent av länets befolkning lämnar blod för att verksamheten ska gå runt.

– Då räknar vi med att vi skulle bli självförsörjande på blodgivare och inte behöva köpa blod från andra regioner, säger Karin Jones, verksamhetsområdeschef för laboratoriemedicin samt enhetschef blodgivningsenheten i Luleå och Boden.

Blod idag är en bristvara i hela landet och även om man i Norrbotten nästan nått målet händer det ibland att man måste köpa in blod.

– Men det har blivit mer sällan än för några år sedan. Vi har anställt en blodkoordinator och jobbat strategiskt med att rekrytera blodgivare och planera vår verksamhet.

Blodgivningen ser till att sjukhusen i länet förses med blod. Åsa Nilsson känner att det är ett viktigt arbete.

Färskvara

Blod är en färskvara som bara håller i sex veckor, så det är viktigt att varken få in för mycket eller för lite blod.

– Målet är att vi varken ska behöva kassera eller köpa blod.

Märit Ericsson, teamledare och sjuksköterska, och Åsa Nilsson, sjuksköterska, har båda tidigare jobbat på sjukhus och upplevt när patienter har fått blodtransfusioner. Därför är de medvetna om hur värdefullt deras arbete på blodgivningen är.

– En blodtransfusion kan ju vara livsviktig vid olyckor, förlossningar och vid vissa operationer. Cancerpatienter kan behöva både blod och trombocyter och blödarsjuka skulle inte kunna leva utan läkemedel som tillverkas av blodprodukter, konstaterar Märit Ericsson.

Glada efteråt

Det är ett lite annorlunda arbete, men de tycker båda om det.

– Det är så roligt med alla möten. Människor som kommer hit och är glada efteråt och känner att de har fått göra något gott, säger Åsa Nilsson.

Det första de gör under en arbetsdag är att städa, rengöra, plocka fram fika och ta ut listor på hur blodlagret ser ut.

– Det är ju vissa mål som vi bör nå. Har vi för lite av någon blodgrupp får vi sitta vi och ringa eller skicka sms och försöka få hit givare, säger Åsa Nilsson.

Erik Zetterström tycker om arbetet på blodgivningen.

Modern teknik

Sedan börjar snart blodgivarna att strömma in. De intervjuar dem, tappar blod, packar proverna och skickar dem till blodcentralen.

– Vi har ansvar för hela förloppet så att det blir en bra påse i slutändan, säger Märit Ericsson.

Ur allt blod som skickas till blodcentralen kan plasma, trombocyter och blod separeras och tas till vara med modern teknik. Produkterna används dels av sjukvården, dels säljs de till läkemedelsföretag.

Strikta regler

För att det ska vara tryggt både för givaren och den som i slutändan ska ta emot blodet följer de strikta regler. I sjuksköterskornas roll ingår att intervjua blodgivarna om alltifrån hälsa och mediciner till sexuella relationer, resor, tatueringar och piercingar.

Flera resmål, däribland alla tropiska länder, ger karens. Det gör även en ny sexuell partner och att ha tatuerat sig eller gjort en piercing.

Det handlar om att eliminera risken för blodsmitta vid sjukdomar som till exempel hiv, hepatit samt tropiska sjukdomar som man kan få genom myggor och andra insikter.

Saga Berglund, 18 år, lämnar blod för första gången idag. Hon för beröm av Erik Zetterström.

Känsliga frågor

Det kan vara känsliga frågor att ställa.

– Speciellt det här med sexuella risker. Vid en ny partner blir det alltid tre månaders karens, berättar Märit Ericsson.

Ändå tycker de att det går bra.

– Ställer man bara frågorna på rätt sätt och med rätt kroppsspråk är det ingen som tar illa vid sig, säger Åsa Nilsson.

Efter tappningen får Erik Svanström en gåva i form av en muminmugg och lite fika.

Yrsel

Det är också deras ansvar att se till att blodgivarna mår bra, både mellan blodgivningarna så att inte järnvärdena blir för låga, och på plats.

Det händer ibland att blodtrycket sjunker på någon som får yrsel eller svimningskänslor.

– Då avbryter vi direkt, höjer fotändan och ger lite saft. Ofta återhämtar de sig fort då, säger Åsa Nilsson.

Första gången för Saga

Saga Berglund, 18, är nästa blodgivare på tur. Det är vanligt att blodgivningen ”går i arv” och båda hennes föräldrar är blodgivare. Nu är det första gången för henne.

– Det är ju bra för samhället. Jag är intresserad av sjukvården och att hjälpa till. Typ så, säger hon.

Efteråt får hon beröm av undersköterskan Erik Zetterström.

– Vilken stjärna! Det är så kul när yngre personer kommer hit och vill bli blodgivare, säger han leende.

Text och foto: Frilansjournalist Ulrika Vallgårda/Yours