Premedicinering av barn i fokus för Åsas forskning

När barn ska opereras är det ofta förknippat med en oro, vilken kan dämpas med så kallad premedicinering. Specialistsjuksköterskan Åsa Bromfalk har i sin forskning ägnat sig åt att jämföra effekten av tre läkemedel.


Åsa Bromfalk, doktorand vid medicinska fakulteten på Umeå universitet, disputerar den 14 juni.

Preoperativ oro hos barn inför kirurgiska ingrepp är förknippad med många negativa följder. Förutom att sövningen försvåras kan stress och oro förstärka negativa symtom efter operationen.

– Därför använder man sig av premedicinering, som avser att lindra oron utan att påverka andning och cirkulation. Det ska inte heller förlänga barnets återhämtning från narkosen, säger Åsa Bromfalk.

– Barn i förskoleåldern har en begränsad begreppsvärld och att hamna i en främmande operationssal där vi är klädda i operationskläder kan upplevas som skrämmande. Om man inte premedicinerar små barn är risken stor för ökad oro, stress och ängslighet. Det kan också göra dem mer smärtkänsliga och mer oroliga postoperativt. Utöver det kan det leda till beteendeförändringar hos barnet flera veckor efter operationen, exempelvis sömnproblem och ökad ängslighet.

Tre läkemedel

I Åsa Bromfalks forskning har tre likvärdiga läkemedel, men med lite olika effekt, studerats:

  • Midazolam, en bensodiazepin som använts sedan 1980-talet, ger god orosdämpande effekt men är också är känt för att kunna ge snedtändningar och minnesförlust.
  • Klonidin, som introducerades på 1990-talet, är vanligast i dag eftersom det inte ger samma biverkningar.
  • Dexmedetomidin introducerades runt 2010 och är av samma familj som klonidin (alfa-2-agonister) men med ytterligare selektiv effekt.

Doktorsavhandlingen är uppdelad i fem delstudier och de barn som studerats är i åldrarna två till sex år.

– Det är en liten studie på 90 norrbottniska barn. Det som är speciellt jämfört med andra studier är att vi har gjort studien på barn planerade att sövas med total intravenös anestesi (TIVA). Det innebär en narkos där man ger anestesiläkemedlen via blodet i stället för att de inhaleras.


"Om man inte premedicinerar små barn är risken stor för ökad oro, stress och ängslighet", säger Åsa Bromfalk.

Slumpässigt

Barnen fick efter föräldrarnas medgivande, slumpmässigt och blindat (Ingen information om vilket läkemedel som getts) en av de tre premedicinerna av en utomstående forskningssjuksköterska. Randomiseringen har hanterats av Region Norrbottens statistiker Robert Lundqvist.

Åsa Bromfalk berättar att hon följt barnen under hela processen, från att de kommit in genom dörrarna på operationsavdelningen tills de vinkats av.

– Jag har, liksom de övriga, inte vetat vilket läkemedel barnen fått. Under faserna före, under och efter operationen observerade jag barnen med hjälp av olika instrument och mätte bland annat oro, sömndjup, smärta, delirium, andning och puls.

Uppföljning hemma

Utöver detta har Åsa Bromfalk gjort uppföljningar i hemmen två veckor efter operationen, samt fokusgruppsintervjuer med personal som jobbar på operation för att lyssna på deras erfarenheter av premedicinering.

– Läkemedlens sederande och orosdämpande effekt varierade. I min forskning var barnen som fått midazolam vakna men avledningsbara. De som fått klonidin eller dexmedetomidin sov vanligtvis genom hela förberedelsefasen, men var lättväckta. Om de oavsiktligt väcktes kunde de bli väldigt oroliga och rädda. Återhämtningen efter operationen främjades av sömn och att barnen sov länge.

– I intervjuerna med personalen beskrev de bland annat betydelsen av tid för att bygga tillit och inte skapa stress. De lyfte också fram vikten av ett varsamt handhavande för att inte väcka det sederade barnet. För dem var det också centralt med säkerhet och noggrann monitorering eftersom premedicinerna kan ha en negativ påverkan på andning och cirkulation.

Åsa Bromfalk fortsätter:

– Vi såg endast en liten sänkning av hjärtfrekvensen i samband med sövningen hos de barn som fått klonidin och dexmedetomidin. Det innebär att samtliga läkemedel i studien sannolikt är säkra att ge vid de doser vi använde – på barn som var friska innan TIVA och kirurgi.

Åsa Bromfalk har tidigare arbetat som intensivvårdssjuksköterska på Sunderby sjukhus och hoppas att kunna återvända till Region Norrbotten i en ny anställning inom kort.

Regionen finansierade

Åsa Bromfalk hoppas att studien ska leda till ytterligare kunskap kring effekterna av de tre olika läkemedlen och den roll de spelar. Hon vill vara försiktig i att förorda något av de tre läkemedlen eftersom de bland annat har olika lång anslags- och verkningstid och att det beror på vilken effekt man är ute efter.

I nuläget är Åsa Bromfalk doktorand via Umeå universitet, men bor i Luleå där hon tidigare har arbetat som intensivvårdssjuksköterska på Sunderby sjukhus. Det är också Region Norrbotten som har finansierat prövningens datainsamling 2017 till 2019.

– Mitt mål är att återvända till Region Norrbotten så snart som möjligt. Förhoppningsvis i en tjänst där jag kan kombinera klinisk tjänstgöring med forskning och innovation, säger hon.

Text: Jonas Hansson
Foto: Privat. Barnet på bilden är Åsas barnbarn.