Sjuksköterskan Minna – en finsk förstärkning

Minna Rantapää är en av fem finska sjuksköterskor som håller igång slutenvårdsavdelningen i Pajala. ”Jag är en typisk gränsgångare som pendlar från bostaden i Finland till arbetet på andra sidan gränsen”, säger hon.

Den allmänmedicinska slutenvårdsavdelningen i Pajala ligger i samma byggnad och på samma plan som hälsocentralen. Klockan närmar sig nio på kvällen, det är tyst och fridfullt i lokalerna. Minna Rantapää och hennes kollega Marielle Nyberg gör de sista förberedelserna inför överlämningen – två andra sjuksköterskor ansvarar för natten.

Avdelningen har sex vårdplatser och är ofta fullbelagd. Här tas patienter om hand som är i behov av sjukhusvård, men inte är så dåliga att de behöver skickas till Gällivare sjukhus. Andra har varit på sjukhus och vårdas i Pajala tills de är tillräckligt friska för att kunna åka hem.

– Det kan både vara planerade inläggningar och patienter som behöver observation eller rehabilitering. Vi vårdar även patienter som befinner sig i livets slutskede, berättar Minna Rantapää.

I Region Norrbotten finns 80 medarbetare som är skrivna i Finland, både tillsvidareanställda och vikarier. Minna är en av dem.

Läkare i Gällivare

På avdelningen finns möjlighet att ge antibiotika intravenöst och behandling med syrgas. Ett akutrum är försett med kamera och annan digital utrustning, som används för vård på distans.

– Under jourtid finns ingen läkare på plats i Pajala. Vi vänder oss i stället till läkare på Samjouren i Gällivare när vi behöver fråga om något. Jag tycker att det fungerar bra, säger Minna Rantapää.

Det är tredje omgången för henne som anställd på ”obs-avdelningen”, som den hette tidigare och fortfarande kallas av många.

– Från 2002 och tre år framåt arbetade jag dels på avdelningen, dels på mottagningen på hälsocentralen. 2015 kom jag tillbaka och jobbade då enbart natt under två års tid. I våras hörde enhetschefen Maria av sig och frågade om jag kunde hjälpa till under sommaren. Det slutade med att jag sökte och fick en fast tjänst här från 1 september. Numera jobbar jag enbart dagar och kvällar, inga nätter.

Fem från Finland

Minna Rantapää är en av fem sjuksköterskor som pendlar från Finland till Pajala – utan den finska förstärkningen skulle det vara svårt att hålla igång verksamheten. Totalt arbetar nio sjuksköterskor och en undersköterska på avdelningen.

– Det är ju besvärligt med bemanningen, så visst känner man sig välkommen. Flera sjuksköterskor och undersköterskor som jobbar åt Pajala kommun pendlar också över gränsen, berättar hon.

En del av vårdpersonalen bor i det finska samhället Kolari, drygt två mil norr om Pajala. Minna Rantapää är bosatt i Sieppijärvi, en liten by 25 kilometer söder om Kolari.

– Jag har 5,2 mil enkel väg till Pajala, så det är en bit att köra.

För att driva slutenvårdsavdelningen i Pajala behövs nio sjuksköterskor och en undersköterska. Läkare på Samjouren i Gällivare finns till hands på distans.

Högre lön

Hon konstaterar att pendlingen tar på krafterna, speciellt vintertid när vägarna är isiga och sikten dålig.

– Vägen är bättre nu jämfört med tidigare, men det är ändå inte så roligt att köra när det är mörkt, halkigt och snöigt. Det underlättar att jag ibland kan samåka med min kollega Tiina, som bor i Kolari, berättar hon.

Region Norrbotten har 80 medarbetare som är folkbokförda i Finland. Men vad är det som gör det värt för dem att arbetspendla till Sverige? En anledning som nämns är lönen. Svenska Yle, en del av Finlands public service, har tagit fram statistik som visar att sjuksköterskornas lön i Sverige är omkring 1,4 gånger högre än i Finland.

– Det är klart att den högre lönen lockar. Kostnaderna för pendlingen tillkommer, men vi har möjlighet att dra av för resor när vi deklarerar, säger Minna Rantapää.

Njuter av språket

Hon framhåller att arbetsplatsen förstås också är viktig – själv trivs hon med både arbetsuppgifterna och kollegorna i Pajala. Men det finns ytterligare ett motiv till varför hon vill jobba i Sverige.

– Jag tycker mycket om det svenska språket, det är som musik i mina öron! Jag är språkintresserad och vill verkligen få använda mig av svenskan.

Samtidigt har hon stor nytta av att vara finskspråkig.

– Det är rätt många av våra patienter som föredrar att prata finska, speciellt de som är äldre och kanske enbart talade meänkieli som barn. Andra patienter är födda i Finland och har inte lärt sig svenska så bra även om de bott länge i Sverige, säger hon.

En av dem som uppskattar att få tala finska med Minna är Lars Hangasjärvi från Teurajärvi. ”Jag är barnfödd i Tornedalen och uppväxt med finska och meänkieli. Det känns bra att få prata sitt eget språk även här på avdelningen”, säger han.

Minna Rantapää är noga med att alltid inleda på svenska när hon möter nya patienter.

– Ja, eftersom vi befinner oss i Sverige. Men sedan kanske jag hör att de pratar finska med sina anhöriga. Eller så frågar jag, om jag vet att han eller hon kommer från en by där många använder sig av finska, säger hon.

Vad gäller kollegorna talar hon aldrig finska om det finns någon i rummet som inte kan språket.

– Det skulle inte vara rätt mot den personen.

Nya regler

Sjuksköterskor som vill jobba i Sverige ska sedan 2016 ha genomfört sin utbildning på svenska eller ha godkänt resultat i svenska på C1 nivå enligt Gemensam europeisk referensram för språk, GERS. Reglerna har gjort det svårare för finländska sjuksköterskor att arbeta i Sverige – även de som har svenska som modersmål.

– Det är över 20 år sedan jag fick min svenska legitimation, så jag har inte berörts av de nya bestämmelserna. Jag behövde bara begära en översättning av min legitimation från de finska myndigheterna och skicka till Socialstyrelsen i Sverige.

Själv har hon finska som modersmål men har studerat svenska, både i grundskolan, på gymnasiet och på universitet.

Uppvuxen med teckenspråk

Minna Rantapää växte upp i Jyväskylä, 26 mil norr om Helsingfors. Hon blev klar sjuksköterska 1988 och ett år senare kunde hon även titulera sig diakonissa. Kärleken förde henne till norra Finland och Kolari, där familjen bodde när barnen var små.

Efter jobb som sjuksköterska i Kolari och i Pajala studerade hon vidare vid universitetet i Uleåborg, bland annat svenska och vårdvetenskap. På det följde fem år som sjuksköterska på ett boende för teckenspråkiga i Åbo i södra Finland.

– Jag är uppvuxen med teckenspråk eftersom jag har döva föräldrar och har också utbildat mig till teckenspråkstolk. Arbetet var intressant, men jag tröttnade på att arbeta långt hemifrån och valde därför att säga upp mig.

Sjuksköterskorna Minna Rantapää och Marielle Nyberg, längst till vänster, lämnar över till kollegorna Pasi Romakkaniemi och Åke Mella.

Förutom sin make hemma i Sieppijärvi har hon två vuxna barn någorlunda nära, en i Rovaniemi och en i Uleåborg.

– Efter Åbo började jag här på slutenvårdsavdelningen och det känns som ett bra val; jag trivs med jobbet och det känns bra att vara närmare familjen.

Olika arbetskulturer

Det har gått många år sedan Minna Rantapää arbetade inom den vanliga vården i Finland. Men hon minns ändå att det var vissa skillnader jämfört med den svenska. Bland annat jobbar personalen i Finland hårdare, på gott och ont.

– I Finland äter man bara om man hinner, så var det i alla fall tidigare. Här är det självklart att man ska ha matrast – den är schemalagd och dras från lönen. Dessutom dricker personalen mer kaffe i Sverige, man sitter ner tillsammans. Jag tycker nog bättre om det svenska sättet, säger hon och ler.

Text och foto: Ulrika Englund