Synen i fokus för Sunderbyns ortoptister

Om barnets synfel fångas upp i tid finns möjlighet till god syn i vuxen ålder. ”Det känns bra att kunna bidra till en synutveckling som ger livslång effekt”, säger Elin Vestling, ortoptist på ögonkliniken i Sunderbyn.

En ortoptist är en ögonsjuksköterska med specialistutbildning som undersöker, diagnostiserar och behandlar synproblem hos barn och vuxna. Bland annat kontrolleras skelning, dubbelseende och synnedsättning. Ortoptisten möter även samsynsproblematik av olika slag, vilket handlar om ögonens förmåga att samarbeta.

– En bild från vardera öga ska smälta samman till en bild i hjärnans syncentrum. Det ger förmåga till djupseende, vilket i sin tur påverkar avståndsbedömningen, berättar ortoptisten Aina Östling Backman.

Vuxna patienter kan ha besvär med skelning som är antingen är medfödd eller förvärvad, till exempel efter en huvudskada. Det finns också sjukdomar som kan ge besvär med skelning.

– Ögonmuskulaturen kan påverkas vid sköldkörtelrubbning eller neurologiska sjukdomar. Den som börjar se dubbelt kan ibland få tillbaka enkelseende med hjälp av prismaglas, förklarar Katja Kostin, även hon ortoptist.

Elin visar på sin kollega Aina hur kontroll av skelning går till. Ena ögat täcks för och en fixationspinne med olika figurer hålls upp framför ansiktet. 

Fem i Norrbotten

Totalt i länet finns fem ortoptister: tre i Sunderbyn, en i Piteå och en i Gällivare.

– Det är ett intressant yrke. Det roligaste är mötet med alla barn – att få kontakt med dem och få dem att medverka vid undersökningen, berättar Elin Vestling.

För att bli ortoptist krävs en anställning inom ögonsjukvård. Ortoptistutbildningen är ettårig och bygger vidare på utbildningen till ögonsjuksköterska eller till optiker med magisterexamen.

– Det är en uppdragsutbildning på avancerad nivå som arbetsgivaren köper. Tidigare har den hållits via Karolinska Institutet men är nu flyttad till Göteborg, säger Katja Kostin.

Välkomnande atmosfär

De tre kollegorna tar emot i ett av undersökningsrummen på ögonkliniken på Sunderby sjukhus. Som besökare känner man sig direkt välkommen, men så har ortoptisterna också stor vana vid att möta barn och vuxna och få dem att snabbt trivas och slappna av.

– Mycket av jobbet går ut på att få just barnen att vara med på noterna. Det kan kräva en hel del kreativitet från vår sida, berättar Aina Östling Backman.

För att undersöka synen används tavlor med bokstäver för de äldre barnen, medan de yngre får titta på symboler.

Under pandemin fick ögonsjukvården stå tillbaka, vilket lade grunden till dagens långa köer. Just nu prioriterar ortoptisterna barn.

– Vi hinner med ett par vuxna i veckan, men barn går före. Synsystemet och syncentrat i hjärnan utvecklas fram till åtta års ålder – den syn man har då har man även som vuxen. Det är därför viktigt att fånga upp barnen i god tid innan dess, säger Aina Östling Backman.

Föräldrar och syskon

Var och en av ortoptisterna i Sunderbyn har egen mottagning under för- och eftermiddagar. Barnens första besök är ibland hos en barnögonläkare, men kan därefter oftast följas av ortoptist.

– De flesta är runt fyra år när de första gången kommer till oss på remiss från BVC. En del barn remitteras i ännu yngre ålder.

Under besöket undersöks bland annat syn, samsyn och eventuell skelning. Ibland får barnet muskelavslappnande ögondroppar, för att man senare ska kunna mäta synfelet.

– Barnet kan ju inte komma ensam, så ofta har det med sig en eller två föräldrar och syskon. Med barnvagnar och hela familjer kan det bli rätt fullt både i väntrummet och i undersökningsrummet, berättar Katja Kostin roat och får instämmande nickar av sina kollegor.

Fullt fokus

Dropparna ska verka i minst 45 minuter. Under tiden väntar familjen i väntrummet eller går iväg till caféet eller till lekterapin.

– Sedan tar vi in barnet på nytt. Totalt handlar det om 1,5 timme som han eller hon ska vara på sjukhuset. För en liten person kan det kännas som ett långt besök, förklarar Elin Vestling.

Mycket handlar om att behålla barnets uppmärksamhet och få honom eller henne att följa något med blicken.

Vid synundersökningen finns olika varianter av glasögon att använda sig av.

Ortoptisterna använder provbågar med olika glasstyrkor när de ska komma fram till rätt glasögonrecept.

Att få de små att medverka vid undersökningen kan vara svårt, men är något som ortoptisterna ser mer som en utmaning än ett problem.

– Man får vara fantasirik, kreativ och snabb! Det gäller att verkligen fokusera på det resultat man vill ha fram. Ofta har man bara några sekunder på sig innan de tappar intresset för den bild eller det mönster vi håller fram, berättar Aina Östling Backman.

Ögonrörelser

De använder sig av flera redskap för att få fram information om synen. En är en suddig bild som gömmer en katt, en bil och en stjärna.

– Om du kan se föremålen så har du samsyn. För att undersöka nivån av samsyn använder vi oss av andra tester med olika svårighetsgrad, förklarar hon.

Fixationspinnar med olika figurer nyttjas för att undersöka skelning på nära håll. Prismastavar används för att mäta storleksvinkeln på olika skelningar. Med en ögonlampa undersöks ögonmotiliteten, alltså ögonrörelserna.

– Då kan vi se om någon ögonmuskel är för svag eller stark, berättar Elin Vestling och visar genom att lysa in i Ainas ögon.

Med prismaglas i glasögonen kan en person slippa dubbelseende. Skelningsvinkel och förmåga att få ihop två bilder till en mäts med hjälp av en prismastav.

Förutom de olika redskapen finns teknisk utrustning att tillgå. För att avgöra själva synfelet, refraktionen, får barnet titta in i en autorefraktor (se gruppbilden ovan).

– Med hjälp av den kan vi se vad det finns för synfel i botten och behovet av korrektion. Vi har en handhållen apparat i undersökningsrummet, medan det finns stationära i korridoren. När man ska undersöka ett barn som rör sig mer är det enklare med den mindre apparaten, berättar Aina Östling Backman.

Lapp för ögat

Överlag nyttjas en hel del teknisk apparatur på ögonmottagningen.

– Metoderna anpassas efter barnets ålder, mognad och förmåga till medverkan. Man får alltid tänka efter vad man ska använda för att få fram det man behöver veta, förklarar Katja Kostin.

I arbetet ingår också att informera patienter och anhöriga om åtgärder och försöka motivera dem att följa ordinationerna. Barn kan till exempel under en tid behöva bära en lapp för ena ögat.

Kollegorna beskriver ett yrke där man egentligen aldrig kan gå på rutin. Barnen de möter är alla olika personligheter och behöver olika bemötande.

Om det rör sig om ett blygt barn kanske de får börja med att rikta uppmärksamheten mot föräldrarna, för att sedan försiktigt närma sig barnet. Andra barn trivs som fisken i vattnet och ställer glatt upp och berättar vad de ser. Några vill inte medverka alls och kan då få med sig en ögonlapp eller en bild med symboler att öva med hemma, för att sedan komma tillbaka längre fram.

– Vi blir bra på att känna av vem vi har framför oss!

Ögondropparna kan svida. Efteråt får barnet välja en liten leksak eller klistermärke som belöning.

Ortoptisterna arbetar tillsammans med ögonläkare och barnoftalmologer, alltså läkare som har specialistkompetens inom bland annat ögonsjukdomar hos barn.

Självständigt arbete

De samarbetar också med andra yrkesgrupper på kliniken: optiker, ögonsjuksköterskor och undersköterskor.

– Dessutom samverkar vi med andra verksamheter på sjukhuset kring patienter, exempelvis barnmottagningen och neurosjukvården. Vi har även ett samarbete med barnhälsovården, skolhälsovården och Syncentralen, berättar Katja Kostin.

Inne på undersökningsrummet är ortoptisten dock ensam.

– Där behöver vi lösa det mesta på egen hand. Annars har vi ortoptister stort stöd av varandra. Vi pratar mycket och delar tips på hur man kan gå tillväga i olika situationer, säger hon.

De är överens om att de valt rätt yrke – alla tre trivs och skulle inte vilja byta till något annat. De beskriver det som ett roligt jobb, där man kan göra skillnad för livskvalitén för både barn och vuxna.

– Det är tillfredsställande att kunna hjälpa så många till en bättre syn, sammanfattar Elin Vestling.

Text och foto: Ulrika Englund