Världsnjurdagen: Följ med in på dialysen

På njurdagen 14 mars uppmärksammas njuren och dess sjukdomar över hela världen. Några som arbetar med njursjukvård varje dag är dialyssjuksköterskorna Sara Palmqvist och Rebecca Nilsson.

På plan 4 i trapphus G på Sunderby sjukhus ligger dialysmottagningen. I tre stora salar står sängar uppradade. Vid varje säng finns en dialysmaskin, redo att rena blodet för en patient med njursvikt.  

Maskinerna på avdelningen bubblar och brusar mjukt i bakgrunden. Patienterna har ofta med egna hörlurar. Den som inte har med sig kan få låna från mottagningen. Lurarna är kopplade till en tv som hänger i taket ovanför varje säng. Att titta på något är en vanlig sysselsättning medan man får dialys. Att sova eller prata med de andra patienterna är också vanligt. 

– Våra patienter får fina relationer till varandra eftersom de är här så ofta, säger Sara Palmqvist, dialyssjuksköterska. 

Sara Palmqvist och Rebecca Nilsson har jobbat på dialysmottagningen i ett halvår respektive en månad. Här står de vid mottagningens modernaste dialysmaskin. 

Att det skapas band på mottagningen är inte så konstigt eftersom de många och långa besöken blir en del av vardagen. En patient med kronisk njursvikt besöker mottagningen flera dagar i veckan och stannar i tre-fem timmar varje gång. Behovet av dialys är individuellt.  

– Vi lär känna våra patienter väldigt väl. En del kommer till oss under många år, säger Sara Palmqvist. 

När man har kronisk njursvikt kan det bli aktuellt med transplantation. Det ställs höga krav på den som ska ta emot ett organ. En lång och omfattande utredning påbörjar processen att förhoppningsvis kunna bli njurtransplanterad. En transplanterad njure håller inte hur länge som helst, kortare för en del och längre för andra. Man kan få transplanterade njurar flera gånger i livet. 

– Ja, det är vanligt särskilt om man insjuknar tidigt. Då får man kanske ny njure som barn och behöver sedan en ny igen när man är vuxen, säger Sara Palmqvist. 

– Att gå i dialysbehandling kan liknas med ett heltidsjobb och det är viktigt att ta hand om sig på många sätt, säger Rebecca Nilsson. 

Här visar Rebecca Nilsson upp ett exempel på vad som behövs inför en dialysbehandling. När patienterna gått hem förbereds inför de dialyser som ska göras imorgon.  

Njuren som organ är något som intresserar Rebecca Nilsson och det är också det som gjort att hon hamnat på dialysmottagningen. Här har hon jobbat i en månad. Sara Palmqvist började i höstas och intresserade sig för dialys redan innan hon började utbildningen till sjuksköterska. 

- När jag jobbade som undersköterska på njuravdelningen kom jag först i kontakt med påsdialys och sen brukade jag också skjutsa ner patienter till dialysmottagningen och tyckte det verkade så intressant med dialysmaskinerna. Jag skrev mitt examensarbete om patienters upplevelser av dialys och hade som mål att få jobba här, säger Sara Palmqvist. 

Det sticks mycket på mottagningen och vilken nål som används varierar mellan patienterna. Sticket görs antingen på underarmen eller överarmen och ska inte vara för nära armvecket. 

Förutom att bli expert på de maskiner som finns på avdelningen utvecklar man även en till expertkunskap som dialyssjuksköterska – man blir expert på att sticka eftersom det är mycket nålstick på mottagningen. 

– Våra patienter sticks ofta och vi gör det på särskilda sätt. Vi är väldigt rädda om patienternas unika dialyskärl som vi kallar dialysaccess och det är bara vi som får sticka dem, säger Rebecca Nilsson. 

Dialyspatienterna har därför ett armband på sin ”stickarm”. Rör inte mina kärl, står det på armen. Det innebär att det är förbjudet att sticka patienten i den armen för annan vård än dialys. 

Med ultraljud som stöd är det lättare att hitta rätt kärl. Hos en del patienter skapas en så kallad fistel där en ven och en artär kopplas ihop. Sedan sker dialysen via den. Sammankopplingen görs för att göra venen grövre så den klarar av det höga blodflödet som krävs för en dialysbehandling.  

En speciell stickteknik som används är buttonhole eller knappnål som det heter på svenska. På grund av att patienterna sticks på samma ställe bildas en kanal som aldrig växer igen helt. Det skapas bara en tunn hinna över hålet som man försiktigt skrapar bort, där man sedan kan föra in en trubbig kanyl. 

Till sin hjälp har de ultraljud som de kan använda för att hitta kärl med. Den svarta cirkeln i mitten av bildens övre del är Saras ven.  

Dialysmaskinen som patienterna kopplas upp till har ett filter som fungerar som en konstgjord njure. Med hjälp av den renas blodet och patientens vätskebalans kan regleras.  

– De flesta av våra patienter har ingen eller mycket liten urinproduktion och då hjälper vi dem att få ut överskottsvätska via blodet, säger Rebecca Nilsson. 

Det är mycket att lära sig som ny på dialysmottagningen. En normal introduktion som sjuksköterska inom vården kan ta ungefär tre veckor. På dialysen är den två månader lång. 

– Den tiden behövs verkligen och kan också förlängas om man känner att det behövs. Dessutom finns det alltid kollegor att fråga om man blir osäker på något, säger Sara Palmqvist. 

– Ja och vi dubbelcheckar alltid varandra så att allt blir rätt, säger Rebecca Nilsson. 

På avdelningen finns ett vattenrum där vattnet förbehandlas genom olika filter innan den slutliga reningen sker via två vattenrenare. Det är en grundförutsättning för att dialys ska kunna genomföras. Något som kanske är mindre känt är att alla dialyssjuksköterskor måste gå en repetitionsutbildning kring vattnet och vattenkvalitet varje år.  

På dialysmottagningen jobbar man med något som kallas för assisterad HD-behandling. Det innebär att de patienter som vill och har möjlighet utbildas att själva kunna utföra delar av sin behandling, vilket ökar patientens delaktighet och självkänsla. När en patient med assisterad behandling kommer till mottagningen bäddar hen sin säng och klär sedan maskinen så att den är redo. En del kan hantera vissa larm från maskinen själva.  

– Studier har visat att de som aktivt deltar i sin behandling har en ökad livskvalitet samt förståelse över sin sjukdom, säger Sara Palmqvist. 

Just att känna att man behåller kontrollen över sig själv och sitt liv är något som är viktigt på mottagningen.  

– Vi jobbar mycket med att våra patienter ska behålla sin värdighet, säger Rebecca Nilsson. 

Text och bild: Emma Bergström Wuolo