Många minnen efter 25 år på Sunderby sjukhus

De är fysioterapeuter och arbetsterapeuter och har ett gemensamt – de har alla varit med sedan Sunderby sjukhus invigdes för 25 år sedan. ”Visst finns det skavanker, men när man besöker andra sjukhus inser man hur fint det fortfarande är här. De stora glaspartierna i taket ger ett otroligt ljus”, säger enhetschefen Helen Söderström.

Vi har stämt möte i ett av arbetsterapienhetens rum, strax bortanför konferenslokalerna på entréplan. Alldeles i närheten, på andra sidan Inlandsgatan, har fysioterapin sina behandlingsrum. Verksamheterna är separata men ingår i samma verksamhetsområde, VO paramedicin, där Ines Nilsson är verksamhetschef.

– Fysioterapin och arbetsterapin jobbar en hel del ihop och har gjort en liknande resa under de 25 åren i Sunderbyn, förklarar Helen Söderström, som är enhetschef för arbetsterapienheten och kuratorsenheten.

Skratt och allvar

När sju personer tillsammans ska försöka dra sig till minnes vad som hänt under årens lopp blir det många utvikningar – olika historier avlöser varandra. Glada skratt blandas med allvar. Många frågor behöver redas ut.

För hur var det nu egentligen med den miljövänliga rehabbassängen, som efter Breiviks bombattentat i Oslo fick återgå till traditionell rening med hjälp av klor? Vilka fler än Lennie Norman och bandet Ragges uppträdde på den stora festen för personalen hösten 1999? Och behövde drottning Silvia någon gång använda den kungliga toalett som ställdes i ordning i fysioterapins lokaler inför hennes besök vid invigningen?

Klart är att mycket hunnit hända sedan verksamheterna fick ta de nya lokalerna i besittning.

Malin Mattson, fysioterapeut, beskriver hur det var att flytta in i ett nytt sjukhus:

– Vi fick göra ett besök under byggtiden och gick då runt med hjälmar och tittade på lokalerna, bassängen och behandlingsrummen. Det kändes spännande att få vara med om. Det är inte så ofta det byggs ett nytt sjukhus, säger hon.

Fylldes på allt eftersom

Inom fysioterapin var Anette Waara en av de första på plats.

– Jag kom hit tidigt på hösten 1999 från Luleå sjukhus. Det var fascinerande att se hur det fylldes på med fler människor som började vandra i korridorerna – det blev liv och rörelse. I början var det lugnt och skönt och till slut kände man nästan att nej, nu får det snart räcka med folk!

Inom arbetsterapin var Ines Nilsson med i det första gänget som anlände till sjukhuset.

– Det jag minns tydligast var alla tomma rum med mängder av kartonger. Allt var en enda röra, med möbler som skulle packas upp och ställas på rätt plats, material i olika lådor, ja det var rätt kaotiskt.

Flera av fysioterapienhetens medarbetare har varit med sedan verksamheterna i Luleå och Boden slogs samman i Sunderbyn, däribland Malin Mattsson, Anette Karlström, Anette Waara och Carina Nilsson (numera vid ortopedkliniken).

Stor skillnad

Carina Nilsson var bland de sista bland fysioterapeuterna att flytta över från Luleå sjukhus.

– Där var det mörkt och stökigt på slutet, med en enda lampa. Här var det ljust och fint, nytt och fräscht!

Inför flytten hade alla sju varit med och packat ner det som skulle med till Sunderbyn och märkt upp kartonger. De beskriver hur det sedan gick flyttbilar i skytteltrafik från både Boden och Luleå till det nya sjukhuset.

En del möbler hämtades också i efterhand, mer eller mindre i smyg.

– Tanken var att vi fysioterapeuter skulle ha våra raster i centrala personalrum på avdelningarna, men det var besvärligt att ta sig dit för en kopp kaffe. Jag och en kollega fick av vår enhetschef tillstånd att med privat bil åka till Luleå sjukhus och handgripligen hämta två fåtöljer. De satte vi i ett rum som fick fungera som personalutrymme, berättar Carina Nilsson, som numera arbetar vid ortopedkliniken.

Men historien har ytterligare en knorr.

– En reporter på en av lokaltidningarna uppmärksammade oss när vi bar iväg med fåtöljerna, så vi hamnade till och med på bild i tidningen. Han tyckte det var konstigt att vårdpersonal själv behövde kånka på möbler, säger hon och skrattar gott åt minnet.

Så snabbt de 25 åren passerat, tycker Helen Söderström, Ines Nilsson och Birgith Löfgren. De minns hur de fick börja med att packa upp material i arbetsterapienhetens lokaler när sjukhuset var nytt.

Få arbetsrum

Även arbetsterapeuterna och flera andra verksamheter ställde i ordning egna personalrum – det var opraktiskt att behöva förflytta sig längre sträckor under sin rast.

Det var av budgetskäl som byggprojektledarna fick minska på ytorna, vilket ledde till att många personalrum ströks ur planerna. Det beslutet kan, enligt kollegorna, ha varit den största planeringsmissen som gjordes inför bygget av ”Europas modernaste sjukhus”, som Sunderbyn länge kallades.

Det fanns inte heller tillräckligt många personaltoaletter och arbetsrum. Fysioterapeuterna sitter numera ”bara” fyra eller fem i varje kontorsrum, där ventilationen är lagom för två.

– Bedömningen var att våra professioner skulle vara mycket ute på de olika enheterna, men redan från början hade vi ett större behov av administrativa lokaler än man planerat för, förklarar Helen Söderström.

Förberedelser

Inför sammanslagningen av de två sjukhusen bjöds föredragshållare in, för att förbereda medarbetare på möjliga svårigheter och förebygga konflikter.

– De talade om vad som händer när två arbetsplatser ska slås ihop till en. Vi blev förvarnade att det kan vara en jobbig omställning att både flytta en verksamhet och få nya kollegor, minns fysioterapeuten Anette Karlström.

De fick bland annat lära sig mer om olika faser i en kris: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Det fanns också tidigare kollegor som valde att gå i pension eller byta jobb i stället för att följa med till Sunderbyn.

– En del märkte efter ett tag att de inte ville pendla eller att de inte trivdes av någon annan anledning. I början kom det ny personal hela tiden, berättar hon.

Olika kulturer

Arbetsterapin hade redan före flytten haft gemensamma planeringsdagar och en gemensam chef. För en del andra enheter var sammanslagningen en större utmaning.

– Det kunde ta lång tid innan man kommit fram hur man skulle ha det. Ja, allt från vilka rutiner som skulle gälla till vilka bestick som skulle användas diskuterades, innan man kunde börja samarbeta och se framåt, säger Helen Söderström.

Men helt smärtfritt var det inte heller för arbetsterapeuterna.

– Det var ändå två olika kulturer som skulle jämkas ihop, så nog tog det några år innan man helt kände att vi var en gemensam enhet, berättar Birgith Löfgren, som arbetade i Luleå före sammanslagningen.

Stort intresse

Intresset för det nya sjukhuset var stort bland norrbottningarna. Vårdpersonalen fick höra kommentarer om att det liknade ett lyxhotell eller ett shoppingcenter. Besökare förundrades över de polerade stengolven i glasgatorna – de var så blanka att ytan såg blöt ut. Ibland hörde sig patienter också för hur det egentligen var att jobba i Sunderbyn.

– Till exempel hade vi länspatienter inom reumatologen som tidigare besökt Garnis i Boden och nu kom till en betydligt mindre verksamhet. Det var underförstått att de inte trodde att vi kunde trivas på det nya stället, berättar Helen Söderström.

Andra frågade intresserat om sjukhuset hade börjat sjunka ner i leran ännu, en av alla myter som omgärdade bygget.

– Nu är det länge sedan, men i början var det något man fick höra rätt ofta, berättar Carina Nilsson.

Från vänster fysioterapeut Carina Nilsson, Ines Nilsson, verksamhetsområdeschef för paramedicin, fysioterapeut Malin Mattsson, fysioterapeut Anette Waara, arbetsterapeut Birgith Löfgren, fysioterapeut Annette Karlström, och Helen Söderström, enhetschef för arbetsterapienheten och kuratorsenheten.

Kortare vistelser

Under de 25 år som gått har det skett stora förändringar på sjukhuset. De lyfter bland annat fram att slutenvård till stor del ersatts av vård vid mottagnings- och dagverksamheterna. Patienter som opereras dagtid kan numera få åka hem nästan direkt efter ingreppet. Detsamma gäller kvinnor som fött barn.

Nya läkemedel och ny medicinteknik bidrar också till att patienter inte behöver ligga inne lika länge utan kan sköta medicineringen i bostaden eller via primärvården.

– Antalet vårdplatser minskade vid sammanslagningen och har under årens lopp blivit ännu färre, säger Ines Nilsson.

En del av de som tidigare fick åka till exempelvis Umeå kan i dag vårdas i Sunderbyn, däribland hjärtpatienter. Dessutom har patienthotellet Vistet tillkommit, en ny vårdform som avlastar avdelningarna.

Om- och tillbyggnader

Samtidigt som kollegorna är överens om att mycket i vården utvecklats till det bättre, finns det också exempel på motsatsen.

– Till exempel får strokepatienter inte lika omfattande rehabilitering som tidigare, då vi hade möjlighet att öva upp deras förmågor under en längre tid här på sjukhuset, säger Anette Karlström.

Sjukhuset har också kontinuerligt byggts om och byggts ut. Det senaste stora byggprojektet, som resulterade i akutvårdsflygeln och det nya psykiatrihuset, tvingade många avdelningar och enheter att flytta runt.

– När man tänker tillbaka så har det hänt otroligt mycket under de 25 åren. Förändringar är något vi har fått vänja oss vid, säger Helen Söderström.

Text och foto: Ulrika Englund