Regionens arkeologer: "Varje spadtag ger ny kunskap om Norrbotten"

Det sägs att Norrbotten utgör en bortglömd del av Sveriges äldsta historia. Därför är arkeologerna på Norrbottens museum ovärderliga. Deras arbete lär oss varje dag om mer om vårt stora län. ”Jag brukar likna det vid att bygga ett pussel, varje bit – eller fornlämning – är viktig för att förstå vår förhistoria”, säger arkeologen Frida Palmbo.

Frida Palmbo Sebastian Lundkvist arkeologer Norrbottens museum

Vi möts på Norrbottens museum, på Björkskatan i Luleå. Fältsäsongen är över sedan länge och den här tiden på året är det inomhusarbete som gäller för regionens sex arkeologer.

– Arkeologi är som skilda världar. Man kan jobba extremt fysiskt på sommaren, för att sitta ganska mycket still på vintern. Det är ju då man tar hand om allt som man har grävt fram, säger Sebastian Lundkvist som har jobbat som arkeolog på regionen i två år.

Exploateringsarkeologi

Mitt emot honom sitter kollegan Frida Palmbo. Hon har arbetat här sedan 2006.

– Från maj till oktober har vi vår fältsäsong. Då är vi mestadels ute i fält och jobbar övervägande med något som kallas för exploateringsarkeologi, säger hon.

Vad är det?

– När någon ska bygga en väg eller järnväg, anlägga en gruva eller en vindkraftspark, så tar Länsstyrelsen först ett beslut om en arkeologisk insats innan exploateringen. Det innebär att vi går igenom exploateringsområdet till fots och letar efter fornlämningar och kulturlämningar.

Frida Palmbo.

Frida berättar om ett färskt exempel från i somras. Då fick de i uppdrag att gå igenom de aktuella bankorridorerna för Norrbotniabanan i Luleå kommun. 126 nya lämningar hittades och 28 sedan tidigare kända lämningar dokumenterades. Det handlar bland annat om fornlämningar som förhistoriska boplatser, kokgropar och fäbodar.

Fyndregistrering görs

Men innebär det då att det inte blir någon Norrbotniabana? Inte direkt.

– Det är ännu inte helt klart var järnvägen ska gå, men i de här fallen där kulturmiljön ställs mot samhällsnyttan vinner aldrig kulturmiljön, så vitt jag vet, säger hon.

Betyder det att alla fornlämningar som ni hittar går förlorade?

– De sparas i form av dokumentation, men inte på platsen där de fanns. Om vi till exempel gräver ut en boplats så tar vi bort den helt. En arkeologisk undersökning innebär ett borttagande. Sedan samlar vi ihop alla fynd och gör en fyndregistrering. Vi skriver rapporter, fotar och gör ritningar, säger Frida.


Exempel på lämningar.

Sebastian berättar hur så kallad fyndregistrering går till.

– Alla fynd som vi samlar in från utgrävningar ska paketeras på rätt sätt så att de blir sökbara i vårt system. Det är sådant vi håller på med den här tiden på året, säger han.

– Sedan sitter vi också mycket med material från 60, 70- och 80-talen som ska uppdateras och paketeras om efter dagens standard. Allt måste bli sökvänligt och forskarvänligt.

Båda brinner verkligen för sina jobb, det märks.

– Våra fornlämningar är ju vår enda källa till kunskap om vår äldsta förhistoria. Det här är världens bästa jobb, säger Frida.


Sebastian Lundkvist visar upp ett nordbottniskt redskap i grönsten.

Det är inte bara exploateringsarkeologi som de jobbar med. Det handlar även om så kallade räddningsundersökningar. Ett aktuellt exempel, som de båda är inblandade i, rör en av Norrbottens mest kända stenåldersgravar: Rödockragraven vid Ligga kraftstation i Jokkmokks kommun som är 7000 år gammal.

– Med anledning av vattenkraftsutbyggnaden så har erosionen ökat i området och det har börjat erodera rödockra från graven ner i älven. Graven går inte att rädda, så därför har Länsstyrelsen tagit beslut om att det mest hållbara för fornlämningen är att gräva ut den och tillvarata den vetenskapliga information som finns innan det är för sent, säger Frida.

"Varje spadtag ger ny kunskap"

Även om det inte går att rädda fornlämningar som denna är all dokumentation av största vikt.

– Varje spadtag vi tar ger ju ny kunskap så att vi hela tiden kan revidera vår historia, säger Frida och får medhåll av Sebastian:

– Det här arbetet är jätteviktigt, för det berättar historien om en plats. Det kan vara den ekologiska historien, klimathistorien, hur folket levde och så vidare.

Sebastian visar upp ett fynd.

Frida berättar, lite frustrerat, att stora delar av den norrbottniska förhistorian är förbisedd och bortglömd.

– Ungefär 50 procent av Norrbottens yta har inte fornminnesinventerats. Om du tittar på södra Sverige så har ju vissa län inventerats både en och två och tre gånger.

Vilka delar av Norrbotten har inte inventerats?

– Stora delar av inlandet och fjällregionerna har inte inventerats. Det är framför allt kustområdet som har inventerats.

Halva Norrbotten oinventerat

När den systematiska fornlämningsinventeringen drog i gång i Norrbotten på 1980-talet, inför utgivningen av Lantmäteriets ekonomiska karta, så slumpades ofta kartblad ut. Innan hela landets yta inventerades så lade Riksantikvarieämbetet dock ner arbetet. Med stora delar av Norrbottens yta fortfarande oinventerad.

– Varje fornlämning i sig är viktig för att förstå vår förhistoria här. Jag brukar likna det vid ett pussel, där varje bit är viktig, säger Frida.

"Inga runor"

Hon påpekar också att fornlämningarna i södra Sverige kanske är lite mer visuella än de som finns här i norr.

– Vi har ju inga runor här uppe, och många av våra boplatslämningar syns inte ovan mark utan döljer sig direkt under torven. Inte lika synliga helt enkelt.

Det finns många spännande saker i lådorna.

Varför väljer man då att bli arkeolog? För både Frida och Sebastian var det historieintresset som fällde avgörandet.

– Jag har alltid varit historie- och kulturintresserad. Jag gillar att arbeta med kroppen, det är kul att gräva och dokumentera. Så för mig var det självklart att gå åt det här hållet, säger Sebastian.

Frida instämmer:

– Jag har svårt att se mig själv jobba med något annat, säger hon.

Asbestkeramik 

De får se mycket spännande i sina jobb, både ute på fält och i arbetet med dokumentation. För Sebastians del, är ompaketeringen av asbestkeramik något av det häftigaste han har varit med om i arbetet.

– Det var väldigt spännande. Många av de här asbestskärvorna har inte varit säkert paketerade sedan 60-talet och varit liggande i sina lådor, så att få paketera om dem nu och se allt för första gången på länge har varit skitkul.

Asbest är väl farligt. Har det inte varit läskigt att hantera?

– Nej, vi har säkerhetsprotokoll så det är så säkert som det kan bli. Men att få se dem igen, titta på dekorerna och de olika tjocklekarna på skärvorna som är cirka tusen år gamla… Ja, då börjar man fundera på varför de ser ut som de gör, hur man använde dem… Det är otroligt spännande.

Frida Palmbo älskar att jobba som arkeolog.

För Fridas del var upptäckten av Norrbottens äldsta boplats Aareavaara det häftigaste hon varit med om på jobbet.

– Det var i samband med gruvetableringen i Pajala 2009 som vi hittade tillfälliga små boplatser belägna på små kullar, spåren som vi hittade var rester från redskapstillverkning i sten och brända ben från matrester. Det som är häftigt är att de människorna som bodde här kunde se inlandsisen från sina boplatser.

Hur gamla lämningar pratar vi om?

– Vi fick tillstånd att samla in brända ben för att göra en kol 14-datering, men den visade ganska hög felmarginal på 11 400 år, plus minus 500 år. Då blev vi ganska kraftigt ifrågasatta av kvartärgeologer vid Lunds universitet som menade att det omöjligt kunde finnas människor där vid den tiden, eftersom området var täckt av inlandsisen.

Hittade Norrbottens äldsta boplats

Men sista ordet var inte sagt. Frida Palmbo och hennes kollegor inledde ett samarbete med sina kritiker från Lund.

– 2010 gjorde vi en liten forskningsundersökning av de här boplatserna och kvartärgeologerna kom upp och tog sedimentprov ur sjöar i närheten. De gjorde också en landskapskonstruktion som visade att inlandsisen drog sig tillbaka för ungefär 10 700 år sedan.

Så ni fick upprättelse?

– Ja, även om vi fick dra tillbaka dateringen något, till 10 600 år. Men att vara med och hitta de boplatserna, det är det häftigaste jag har varit med om. Det är ju banbrytande och vi skriver om historien.

Det är med andra ord ett ganska viktigt jobb ni håller på med.

– Ja, och man ser att arkeologi berör många. Man brukar ju säga att man kan känna sig lite rotlös om man inte har en anknytning till sin historia.

Text och foto: Moa Höjer


På fältet. Arkeolog Frida Palmbo tillsammans med historikerna Dag Avango och Johan Cederqvist från Luleå tekniska universitet. På sandstranden vid Övre Lansjärv i Överkalix kommun har spår efter redskapstillverkning i sten hittats vid inventeringar inom forskningsprojektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Foto: Rasmus Lundqvist/Norrbottens museum


Arkeologerna Lars Backman och Sebastian Lundkvist dokumenterar en rödockragrav som har skadats av markberedning vid Västra Ansvar, Överkalix kommun, under övervakning av hunden Girjat. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum