Katarina brinner för de etiska principerna

Narkosläkaren Katarina Lindgren är en av ledamöterna i regionens etiska råd. Med åren har hon funderat och reflekterat allt mer över etiska frågeställningar. Hon tycker att det gör henne både till en bättre läkare och en bättre människa.

Katarina Lindgren är narkosläkare och överläkare på anestesi-, operation- och intensivvårdsavdelningen samt enhetschef för narkosläkarna på Sunderby sjukhus.

Hon är född i en läkarfamilj och hemma pratade de mycket om vårdetik. Hon tror att det redan då såddes ett frö till hennes intresse.

– I början av en yrkeskarriär är man kanske mest inriktad på de olika medicinska och tekniska aspekterna av yrket. Men ju äldre jag har blivit desto mer har jag funderat på de etiska frågeställningar som hör till yrket, säger hon tankfullt.

Konkreta verktyg

Katarina är sedan många år ansvarig för organdonationen på sjukhuset, en verksamhet som innehåller flera etiska ställningstaganden. När hon fick höra talas om att det fanns en etikombudsutbildning i regionen kände hon direkt att det skulle vara något för henne.

I utbildningen fick hon fördjupa sig i de etiska prioriteringsprinciperna, värdegrundsfrågor och vad som är att betrakta som ett professionellt förhållningssätt. Förutom att de gick igenom grundläggande teori fanns det mycket tid för reflektion. De fick också med sig konkreta verktyg för hur man kan jobba med etik på avdelningarna.

– Ska man jobba med etik måste det komma underifrån, från personalen. Det går inte att stå och peka med hela handen.

Katarina Lindgren ser till att hålla de etiska samtalen levande på arbetsplatsen. Här sitter hon tillsammans med sjuksköterskorna Emma Holmqvist och Ida Brännmark.

När etiska rådet bildades i regionen blev Katarina tillfrågad om hon ville sitta med i det.

Vårdetik, berättar hon, handlar mycket om bemötande, att sätta patienten i fokus och att ha ett professionellt förhållningssätt. Något som i förlängningen leder både till ökad patientsäkerhet och en bättre arbetsmiljö.

Som narkosläkare brukar hon själv ofta tänka på att även om det för henne bara är en vanlig dag på jobbet, så är det för patienten hon möter något som kanske bara sker en gång i livet.

– Jag kan söva flera gallpatienter på en dag och tycker att det är ett enkelt ingrepp. Men för dig som patient är det en jättestor grej och du kanske är livrädd för att bli sövd. Därför måste vi komma ihåg att bemöta patienten med ödmjukhet och se individen. Det låter enkelt, men ibland måste man påminna varandra, säger Katarina Lindgren.

Lagstadgad prioritetsordning

En särskild utmaning är att jobba med barn. Inte bara för att de är små, behöver andra doser och kan vara svårare att sätta nål på.

– Det är också för att de inte alltid förstår varför du måste göra dem illa och du måste alltid ha med föräldrarna i alla beslut.

De vedertagna etiska principerna som all personal i sjukvården måste följa handlar om patientens autonomi, det vill säga självbestämmanderätt, att man ska göra gott, vara rättvis och inte skada.

– Det finns ingen rangordning, utan dessa ska man tänka på hela tiden.

Därutöver finns en lagstiftad prioriteringsordning som man också måste kunna och följa.

Det första som ska beaktas är människovärdesprincipen – att yrke, hudfärg eller åsikt inte ska påverka vilken vård en patient får.

– Vi får inte säga att ”Du får inte vård för att du kommer från Skövde och här har vi en norrbottning som behöver vård före.” Det spelar heller ingen roll om du är ledare för ett kriminellt gäng eller kung, du ska ha samma tillgång till vård ändå, säger Katarina Lindgren.

I början av karriären är det naturligt att vara mest intresserad av medicinska och tekniska frågor, men med åren har Katarina Lindgrens intresse för etik vuxit.

Att vara professionell nog att behandla alla lika kan låta som en självklarhet, men det är inte alltid så enkelt, erfar hon. Att vara medveten om och reflektera över sina egna värderingar, vad som är viktigt i ens liv, vad som väcker irritation, vad som triggar en och vad man tycker är jobbigt, tror hon är en förutsättning för att kunna leva upp till det.

Om sjukvårdspersonalen ändå hamnar i en situation då de blir tvungna att prioritera så ska de göra det utifrån behovs- och solidaritetsprincipen.

– Det handlar om vem som har störst behov av vård och kan tillgodogöra sig den.

Här är en faktor som exempelvis ålder inte avgörande, men kan ha betydelse för hur stora chanserna är att kunna återhämta sig, förklarar hon.

Värna om svaga

Solidaritetsprincipen innebär att man ska värna om de som är svaga.

– Särskilt måste du tänka på barn och personer som på grund av funktionshinder inte kan uttrycka sig.

Sist i ordningen kommer kostnads- och effektivitetsprincipen.

– En behandling är kanske jättedyr och då måste vi värdera om den är för dyr, eller om vi får ut vad som är rimligt av den.

Katarina Lindgren arbetar som narkosläkare och överläkare på anestesi-, operation- och intensivvårdsavdelningen i Sunderbyn samt enhetschef för narkosläkarna. Därtill är hon etikombud.

På en avdelning som IVA, där de allra sjukaste patienterna hamnar, görs det dagligen etiska ställningstaganden.

– Vi söver patienter och stoppar en massa slangar i dem, givetvis för att de ska bli friska, men ibland är prognosen väldigt dålig och då måste vi utvärdera om vi gör mer skada än nytta med behandlingen.

Det händer ofta att de kommer till slutsatsen att det är att avbryta behandlingen som är det rätta.

– Det är en diskussion vi har i läkargruppen, men vi pratar också med anhöriga och frågar vad de tror att individen hade velat. De här diskussionerna har vi varje dag.

Katarina har aldrig varit i ett sådant katastrofläge att hon har behövt välja bort att behandla patienter. Däremot kan hon och kollegorna ibland ha behövt gå ett inledande varv och göra flera mindre insatser först, för att sedan se över patienterna på nytt och fortsätta behandlingarna.

Många diskussioner

Under coronapandemin drogs en del av de etiska principerna till sin spets.

– Det var väldigt många patienter som kom och vi var tvungna att sortera mellan patienter som behövde olika typer av vårdinsatser.

De hade många diskussioner om i fall patienter skulle få respiratorvård eller inte, då deras grundsjukdom och svårighetsgraden av covid av allt att döma skulle leda till att de skulle få ligga i respirator länge utan att tillfriskna och sedan dö.

Hon kände sig trygg i de beslut de tog.

– Men det är inget man tar lättvindigt på och visst är det skönt att ha en grupp av kollegor att kunna diskutera det med.

Att patienter under den här tiden ibland låg döende utan att ha någon anhörig i närheten var jobbigt.

– Det stred mot ens vanliga värderingar. Vi vill ju att de anhöriga ska kunna vara med och stötta de sjuka, så det tror jag tärde ganska mycket på vårdpersonalen. Det går ofta att lösa med telefon och Skype men det blir inte riktigt samma sak. Ibland kunde vi ju göra undantag om vi visste att det gick mot slutet, men ibland gick det inte, berättar Katarina Lindgren.

”Ska man jobba med etik måste det komma underifrån, från personalen”, säger Katarina Lindgren.

Idag finns ett uttryck som heter ”etisk stress” och som det pratas mycket om i vården. Uttrycket står bland annat för den stress det innebär för personalen att inte hinna utföra arbetet lika bra och noggrant som man hade önskat.

– Det har exploderat under covid-tiden och nu i och med den generella bristen på sjuksköterskor och vårdplatser.

Det ena sättet att motverka etisk stress, menar hon, är att lösa det organisatorisk med fler vårdplatser, mer personal och resurser.

– Men det kanske man inte kan göra själv, som enstaka vårdpersonal.

Gemensam reflektion

Ett annat sätt är att skapa tid för gemensam reflektion, gärna mot arbetsdagens slut. Det här är något de pratar mycket om på etikombudsmötena, berättar hon.

– Dels är det en källa till lärande. Vad har jag gjort idag? Var något bra, något dåligt, kunde jag göra något bättre?

Dels är det en hjälp att bli mer tillfreds med jobbet. Att få gå igenom allting tillsammans och inse att man inte kunde ha gjort något bättre eller annorlunda utan gjorde så gott man kunde och hann.

– Du slipper gå hem efter jobbet med en känsla av otillräcklighet, något som annars riskerar att leda ångest, att man sover dåligt, tappar empatin och kanske till och med blir sjukskriven.

I regionen finns idag 140 etikombud och meningen är att de ska hålla samtalet om etik levande på arbetsplatserna. På hennes egen klinik finns det så många som 11 etikombud.

– Både chefer och medarbetare tycker att de etiska frågeställningarna är viktiga och vi jobbar aktivt med dem. Jag hoppas och tror att jag har kunnat bidra till det.

För henne personligen har det betytt mycket att få fördjupa sig inom etikområdet.

– Det har varit otroligt givande. Jag tycker att det har gjort mig till en bättre doktor och kanske till och med till en bättre människa, avslutar Katarina Lindgren.

Text och foto: Frilansjournalisten Ulrika Vallgårda/Yours

Fakta/Etiska rådet

• Beslutet att införa ett etiskt råd i Region Norrbotten är taget av regionstyrelsen.
• Syftet med rådets arbete är att skapa en hållbar struktur för det systematiska etiska arbetet i all verksamhet inom Region Norrbotten, samt säkra att det etiska arbetet hålls levande, integreras i vardagsarbetet och förstärks systematiskt.
• Etikombuden representeras av olika yrkeskategorier och även sjukhuskyrkan är representerad.
• Det etiska rådet är rådgivande och tar inte ställning i enskilda frågor eller patientärenden.