Så ser akutsjukvården ut i Gällivare – vägambulansen
Överallt finns behov av akutsjukvård. Inte minst i inlandet, där långa avstånd och glesbebyggda områden skapar annorlunda förutsättningar för vårdpersonal. Här innebär arbetet stora kontraster – både lugn väntan och intensiva stunder. Det här är akutsjukvården i Gällivare.
Gällivare är Sveriges tredje största kommun till ytan. Här, från gränsen mellan Bodens kommun och Överkalix kommun fram till norska gränsen, bor omkring 17 500 invånare.
För att sjukvården ska kunna täcka dessa ytor krävs engagerad vårdpersonal och bra samarbeten. Tillsammans på Gällivare sjukhus jobbar vägambulansen, akuten och ambulanshelikoptern för att rädda liv.
Vi har besökt de olika avdelningarna, för att få insikt i hur de arbetar och vad som är hemligheten bakom ett lyckat samarbete.
För med färre resurser är det som medarbetarna säger: “Vi har inga andra. Vi måste räkna med att vi löser det som händer när det händer”.
Vägambulansen
Vår resa börjar hos vägambulansen en måndag i december. Det är mörkt och snöar ute, men inne i ambulanshallen är det ljust. Idag jobbar sjuksköterskorna Lizett Lönnelid och Inger Marit Kurak, tillsammans med kollegorna Kent Nilsson och Ulf Norling Stemark.
Lizett Lönnelid inne i ambulansen.
De jobbar två och två, och turas om att ha jour. Ofta larmas bara en ambulans. Bil ett och bil två kallar dem det.
Inger Marit Kurak och Lizett Lönnelid är en duo den här dagen.
Med sig överallt har personalen en walkie talkie med systemet Rakel. Det är Rakel som signalerar ifall det kommer in ett larm.
Ständigt beredda
Från och med att larmet har kommit in har personalen 90 sekunder på sig att göra sig i ordning innan ambulansen ska börja rulla. Det gäller dygnet runt, oavsett om de väcks mitt i natten.
– Vi är alltid redo. Man vänjer sig vid det. När jag sover har jag lagt fram kläderna strategiskt, ifall jag blir väckt och måste klä på mig fort, säger Lizett Lönnelid.
De jobbar dygn, så nattlarm är vanliga. I snitt får de in sju larm per dag. Vanligast är bröst- och buksmärtor eller strokes. Det primära området är inom Gällivare kommun, men SOS alarm tillkallar närmsta lediga resurs – så mer än sällan får de åka på larm i angränsande områden, såsom Pajala eller Kiruna.
Kent Nilsson och Ulf Norling Stemark är dagens andra duo.
– Det är ju utmaningarna man gillar med det här jobbet. Man vet aldrig var man hamnar. Sedan är gemenskapen extraordinär. Är man ute på larm så vet man att vi har bara varandra, och tillsammans måste vi lösa det här, säger Lizett Lönnelid.
Gänget tar med oss på en rundtur i ambulanshallen. I bilarna finns i princip allt som behövs för att kunna hålla en patient vid liv. Vissa prylar är mer avancerade än andra. En apparat är Lucas, som ersätter en person som utför HLR.
Lucas är en apparat som kan ersätta en person vid behov av utförande av HLR.
– Vi har jättemycket hjälpmedel. Lucas är ett exempel, den ersätter en person, säger Kent Nilsson, sjukvårdare.
Kent Nilsson visar hjälmarna som används ute på fält genom att demonstrera på Inger Marit Kurak.
Efter rundvandringen går vi mot fikarummet. Då börjar Rakel pipa. Ett larm. Det lugna tempot byts ut. Nu går det undan. På med ytterkläder och skor med stålhätta. In i ambulansen och ut ur garaget.
Ut på larm
Det är ett prio två larm om bröstsmärta, rätt centralt i Gällivare stad. Vi parkerar utanför och skyndar in. Patienten i fråga öppnar dörren och förklarar att smärtan avtagit. Ingen hjälp behövs. Lizett Lönnelid och Inger Marit Kurak uppmanar denne att vara uppmärksam och söka vård ifall det skulle bli värre igen. Sedan säger vi hejdå och hoppar in i ambulansen igen.
Vi hinner bara rulla några meter innan Rakel sprakar till. Det har kommit ytterligare ett larm. Den här gången prio ett, trafikolycka. Ambulansen vänder om.
När sätter ni på blåljus?
– Nu.
Utryckningen präglas av klassiskt blinkande blåljus.
Lizett Lönnelid och Inger Marit Kurak pratar ihop sig med varandra och med räddningstjänsten. Det har varit en kollision med två bilar och i ena bilen sitter en person kvar. Skadeläget är oklart.
Vad är känslan nu?
– Jag skulle säga fokuserad, säger Lizett Lönnelid. Inger Marit Kurak instämmer.
– Nu går vi igenom vad vi vet om larmet och hur vi ska jobba när vi kommer fram, säger Inget Marit Kurak.
Framme vid olyckan
Väl på plats fungerar det smidigt. Inger Marit Kurak tar sig an patienten och gör en första kontroll. Lizett Lönnelid löser det praktiska – hon tar fram båren och passar på att fota av olycksplatsen så att akuten vet förutsättningarna när de tar emot patienten. De pratar även ihop sig med polis och räddningstjänst.
Även den andra ambulansen larmades och har vid det här laget kommit fram. Kent Nilsson och Ulf Norling Stemark ansluter.
Lizett Lönndelid gör i ordning båren för att kunna lasta patienten.
Patienten tas sedan in i ambulansen. Inger Marit Kurak kontrollerar andningen och lyssnar på lungorna. Till synes verkar denne oskadd, men klagar på bröstsmärtor och en ond handled.
– Det är bättre att ta det säkra före det osäkra, så vi tar med patienten till akuten. Vi ringer in och meddelar att vi kommer och att vi misstänker eventuella thoraxskador, förklarar Lizett Lönnelid.
Mot akuten
På vägen tillbaka kör Lizett Lönnelid. Bak med patienten sitter Inger Marit Kurak, som även värvade med sig Ulf Norling Stemark.
Det går fort. På utryckning får ambulansen köra 30 kilometer i timmen snabbare än ordinarie hastighetsgräns. Men det är viktigt att aldrig äventyra personalens säkerhet, förklarar Lizett Lönnelid. Nu i snöstormen är hon uppmärksam på väglaget och sikten.
Ambulansen rullar in på akutmottagningen i Gällivare.
Vi kommer fram till akuten. Båren med patienten rullas ut ur ambulansen och vidare till ett undersökningsrum.
Här berättar Lizett Lönnelid och Inger Marit Kurak vad de vet om olyckan och skadeläget. Personalen på akuten tar över. Ambulansens jobb är avklarat.
Därefter körs bilen in i sin hemmahall, och vi är tillbaka där vi startade.
– Det var fint att se att det gick bra, säger Lizett Lönnelid. Genom årens lopp har hon hunnit vara med om en del olyckor som inte haft samma utfall.
Hur gör du för att inte bli berörd?
– Efter alla år inom yrket så lär man sig och blir professionell. Man fokuserar på vad man ska göra och vad som sker här och nu. Man sätter känslorna åt sidan på något sätt, för att man ska göra sitt jobb. Genom åren har jag arbetat upp en tröskel. Man blir som luttrad, säger hon.
Väl tillbaka i sina lokaler byter gänget om igen. Nu är det dags för middag. De pratar lite om vad som precis inträffat, men även om helt andra saker. Vårt besök hos ambulansen i Gällivare börjar lida mot sitt slut.
Precis när vi säger hejdå kommer ett till larm. I Svappavaara. En timme enkel väg. Lizette Lönnelid och Inger-Marit Kurak slänger i sig de sista tuggorna av middagen. Sedan bär det av igen.
Text och foto: Melissa Niemann