Johnny har lugnande effekt

”Det är ett riktigt lyft att se patienter må bra och klara sig ute i samhället efter att ha varit inlåsta i kanske tio år”. Johnny Lejon jobbar i Rättspsykiatrins öppenvårdsteam och besöker personer i deras hem. Efter över 30 år som skötare inom psykiatrin har han inga planer på att byta jobb.

Tillsammans med kollegan Anna Ahvenainen Johansson reser Johnny Lejon runt i östra Norrbotten. Människorna som de möter kan ha vårdats många år på kliniken i Öjebyn enligt lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV). Det är en sluten form för personer som av domstolen är överlämnade till vård. Sedan september 2008 finns även vårdformen ÖRV (öppen rättspsykiatrisk vård). Patienter med ÖRV bor i eget eller särskilt boende, men har kontinuerlig kontakt i form av besök och möten med integrerad öppenvårdspersonal från rättspsykiatrin.

Ett bra bemötande är helt avgörande när man besöker patienterna i deras hem.

–  Vi får visa mycket respekt och ödmjukhet. Trots att besöken är obligatoriska är patienterna oftast väldigt glada när vi kommer. De ser fram emot att träffa oss, berättar Johnny.

"Det sorgligaste har redan inträffat när vi möter patienterna. Att de har gjort något och blivit dömd till den här vården. Det är det mest tragiska. Att vi får börja med det som varit ett misslyckande", säger Johnny.

En del människor har ÖRV-teamet träffat varje vecka i flera år.

– De är artigare och vänligare än många andra människor jag möter. Jag brukar säga att de ger mig mer än de flesta, berättar Johnny Lejon.

Under sina tolv år på Rättspsyk har Johnny aldrig varit med om någon hotfull incident vid hembesöken.

– Vi far inte hem till någon som vi får rapporter om är dålig. Det blir bara fel. Vi har gjort upp när de är friska om att när vi tycker att de är sjuka ska de läggas in på kliniken. Det brukar nästan aldrig vara något problem. Vi skulle inte behöva ta hjälp av polisen, men till exempel en drogpåverkad kan inte åka in i taxi så då måste polisen kopplas in, förklarar Johnny.

Ny värld

ÖPT-teamets uppgift är att kolla den psykiska statusen, om patienten är drogfri och hur de klarar sig ute i samhället. Att medicinen tas på rätt tider.

– De som varit många år inne på kliniken kan behöva hjälp med hur man använder en mikrovågsugn eller betalar räkningar via nätet. Den tekniska utvecklingen har varit så snabb senaste tiden. De kommer ut till en ny värld. Behandlingsplanerna ser olika ut. Vissa samtalar vi mer med medan andra behöver hjälp med praktiska saker som att hämta medicin på apoteket. Vi anpassar oss efter människornas dagsform, säger Johnny.

Temperament hade Johnny i ungdomen som hockeyspelare. Idag frågar hans kompisar om han helt bytt skepnad. Över tre decennier inom psykiatrin har format honom som människa.

– Jag har en lugnande effekt. Det är viktigt i det här jobbet. Man måste vara lyhörd, kunna lyssna och känna. Slutar man lyssna är det lika bra att sluta jobba.

På gymnasiet gick Johnny Lejon vårdlinjen och i militärtjänstgöringen gjorde han som ambulanssjukvårdare.

Yrkeslivet började på infektionsavdelningen i Boden, via ambulansen hamnade han sedan på psykiatriska akutvårdsavdelning 44. Året var 1993 och psykiatrin såg helt annorlunda ut för över 30 år sedan.

– Då fanns ingen närpsykiatri utan avdelningar för de olika kommunernas invånare. Patienterna på 44:an var betydligt sjukare än idag. Medicinerna har utvecklats sedan dess. Vår föreståndare förordade aktiviteter. Vi gick på bowling, fotboll och hockey med de tvångsinlagda. Vår chef sa att åker ni med dem som mår sämst så är det bara att åka. Vi var i fjällen, åkte skoter och pimplade på vintern. Det uppskattades mycket av patienterna. Ingen avvek, minns Johnny.

De unga, nyanställda fick en erfaren mentor och utbildning i hur man bemöter människor. Det var låg omsättning på personal.

Öppenvårdsteamet i Öjebyn

När Sunderby sjukhus öppnade 2000 hängde Johnny med och blev vårdlagsansvarig på akutvårdsavdelning 32.

– Vi försökte tänka om lite. Utvecklade omvårdnadsidéer, skapade mindre enheter, delade vårdlag och jobbade med samtal efter tvångsåtgärder. Jag brukar säga att det är det viktigaste; att prata efter bältesläggning och ofrivilliga injektioner. Människor med psykisk sjukdom har ofta en skev verklighetsuppfattning och vi går mot den med olika åtgärder som kan uppfattas som kränkningar

– När de mår bättre brukar jag förklara varför det blev så. Ta ett eftersamtal direkt du känner att något känns fel även om patienten inte alltid uppfattar det så. Det har du alltid igen, säger Johnny.

Nyfiken

Samtal och bemötande är två käpphästar för Bodenkillen som 2014 lämnade slutenvården för öppenvårdsteamet i Öjebyn.

Han trivs som fisken i vattnet och älskar verkligen sitt jobb.

– Jag får så mycket tillbaka när jag engagerar mig i psykiatrin. Ju mer du gör desto mer får du tillbaka. Jag brinner för mitt jobb och försöker att alltid tänka positivt. Människan är fascinerande. Jag kan jobba hur länge som helst med det här. En bra egenskap är att vara nyfiken.

Johnny har provat på många olika avdelningar i sin karriär. En kort period var han less på akutpsykiatri och fick för chefen jobba ett halvår inom närpsykiatrin.

"Patienterna ser fram emot våra besök. Vi känner oss välkomna. De måste ta emot oss, men det är snarare tvärtom. De vill att vi kommer", berättar Johnny.

Anna och Johnny tillbringar mycket tid i bilen tillsammans på rundor ut till patienterna. De har fått en bärbar dator vilket möjliggör ett förbättrat dokumenterande då de kan överlägga medan en av dem skriver journal. Körningarna är långa från Boden till Kalix och Haparanda. Men de flesta patienterna finns i Luleå.

I öppenvården är människorna inte akut sjuka som Johnny tidigare varit med om. Många av patienterna har vårdats länge i Öjebyn.

– Det är verkligen en jättebra arbetsplats. Jag möttes på ett respektfullt sätt av medarbetarna när jag började jobba här. Det finns inte hierarkier, ingen är högre än någon annan utan vi jobbar tillsammans. Även om vi inte är på plats så har vi ett bra samarbete och stort stöd av psykologen, kuratorn och läkare. Vi kan alltid ringa och bolla idéer. Vi är aldrig utelämnade fast vi sitter långt borta.

Vad är skillnaden mellan att jobba på avdelning och i öppenvården?

– Vi bestämmer helt över hur vi lägger upp arbetet. Vi tar besluten utifrån patienten. Ska vi fara ut och fika tillsammans, behöver de hjälp med något praktiskt eller är det stöttning i måendet som behöver prioriteras?  En gång i månaden har vi och medarbetare i Öjebyn rond.

Vad är det bästa med jobbet?

 – Friheten skulle jag säga. Det finns en tillit till det vi gör och vi blir aldrig kontrollerade. Jag och Anna skulle aldrig ifrågasätta varandra. Vi utgår kliniskt från olika erfarenheter och det respekterar vi. Annars skulle vi bli tokiga av att spendera 40 timmar i veckan tillsammans, säger Johnny.

"Det gäller att se hela människan att vara omtänksam och lyhörd i det här yrket". säger Johnny som är skötare. Han kan inte tänka sig ett annat jobb. "Det ger mig så mycket tillbaka att kunna hjälpa människor".

Ödmjuk tydlighet

Den största skillnaden som Johnny upplever är att han numera kan ge patienten tid. På avdelning så är det tio andra patienter som är bakom och stör på sitt sätt för de har problem och svårigheter. Att jobba på människans hemmaplan där de är trygga är en stor fördel. Tillsammans sätter de upp mål. Delaktigheten är viktig. Var sjätte månad skriver teamet en sammanfattning som presenteras i förvaltningsrätten där det ansöks om förlängd LRV.

– Vi känner våra patienter väl. Vissa har vi mött varje vecka i tio till tolv år. Grundförutsättningen för att lyckas skapa en bra relation är att bemöta alla väl. Det förekommer tvångsåtgärder för dessa patienter, men om man är tydlig så behöver de inte användas. Tydlighet kan framföras ödmjukt. Vi pratar alltid om LRV-lagarna, men med delaktighet och respekt kommer man långt. Det är så här med det här jobbet att engagerar du dig inte så kommer ingen att tycka om dig. Och då får du heller aldrig något tillbaka.

Skapar allians

Johnny förklarar att det är inte bara att man hälsar på hos patienterna. Det skapar en annan funktion då patienterna ringer och ger förtroenden. Man måste kunna få dem att öppna upp om allt. Det ska inte kännas som ett hot att bli inskriven för att de berättar att de har dåliga tankar. Tydligheten är viktig när det väl gäller och att inte försköna. Det är en konst att kunna balansera och inte gå med på allt men samtidigt inte kränka individen. När patienten mår dåligt är det ingen stor idé att diskutera. Då blir det teamet som bestämmer att det blir inläggning.

Är din förmåga att vara bra på att tala med människor medfödd?

– Mina föräldrar är från Tornedalen. De pratade inte, säger Johnny och skrattar.

När jag började inom psykiatrin 1993 fick vi utbildning i hur man bemöter människor.

Alla kan vara vänliga om de vill.

 

Text och bild: Eva Marie Svensson

 

Fakta:

Det finns en gemensam värdegrund inom den svenska rättspsykiatrin, som kliniken i Öjebyn arbetar utifrån:

• Se människan bakom brottet, äga kompetens och ha förmågan att möta patienten i alla situationer.
• Att i omvårdnadsarbetet använda sig själv som ett verktyg för att skapa en vårdrelation där patienten ges möjlighet till bearbetning och tillväxt.